Skåneleden SL1 etapp 15: Båstad – Brammarp, 12 km

Efter lite mindre än 50 meter blir vi tvungna att stanna, och flåsar som om vi vore storrökande 90-åringar. Jag har fortfarande grym träningsvärk efter veckans benpass, men inte ens det kan jag skylla på. Efter att ha parkerat bilen utanför ett hus på en återvändsgränd i Båstad börjar dagens tur med en backe så brant att självaste ”Väggen” i Sälenfjällen framstår som barnslig.

Betydligt brantare än det ser ut att vara…

Vi går några meter till, stannar, tittar på varandra och fortsätter flåsa. Går några steg till, njuter av utsikten och försöker fokusera på att överleva. Strax är vi uppe och kan konstatera att det är tur att vi slapp avsluta med denna backen.

Det är kallt idag och vindarna riktigt biter i kinderna. Uppe på höjden utanför Båstad är det öppet landskap och blåsten fångar oss med full kraft. Jag fäller upp luvan på min vindtäta jacka med resultatet att jag blir både blind och döv, men betydligt mindre kall.

Första delen av etappen går på landsväg, men snart är vi inne bland myrkarker och hala snötäckta spänger. Snön har en centimeterdjup skara vilket gör det ganska tungt att gå, men det vita landskapet är fantastiskt. Efter några kilometer är det dags att mata den ständigt hungriga Jens, och vi gör ett kort lunchstopp. Undertecknad fyller energibehovet med välsmakande Pasta Carbonara och snart är vi på banan igen.

Hallandsåsens öppna landskap

Med bara en liten bit kvar till målet går vi förbi Rasta på Hallandsåsen och smiter in för att fylla på med förnödenheter till kvällen, det vill säga energidryck och choklad. Jag lyckas charma den oerhört trevliga damen i kassan, och får henne att skänka oss tillräckligt med aluminiumfolie för att kunna tillaga kvällens dessert.

Ute på tur!

Strax innan vi är framme börjar snön så sakta falla, och sista biten går inne i skogen där det är ganska djup snö. Jag gör en riktigt snygg volt när vi ska ta en genväg för att spara säkert 20-30 meters vandring. Tur att man landade mjukt…

Plötsligt visar det sig att Jens är tvungen att åka hem tidigt i morgon, och efter vissa protester och diskussioner bestämmer vi oss för att det är bäst för alla (läs: Björn) att hämta den andra bilen så vi blir lite mer flexibla. Samtidigt bestämmer vi oss för att köra och sova vid vindskyddet vid Lärkesholmssjön, där vi nu varit 2-3 gånger utan att kunna sova eftersom där ständigt varit annat folk.

Obligatorisk grillning!

Sjön är frusen och vinden piskar, men det är precis lika vackert som vi minns. Där finns dessutom gott om ved, så för att hålla värmen sätter jag igång och hugger. Jens har även med sig en kasse med vet, så det dröjer inte länge innan elden är igång. Nästan helt utan att ge värme. Blåsten gör att brasan slukar ved snabbare än någonsin, men vi får åtminstone snart vår mat.

Det är först när vi kryper ner i våra sovsäckar som värmen återkommer till våra stelfrusna kroppar. Många gånger har vi varit ute tillsammans, men dagen har nog slagit någon form av köldrekord. Termometern visar på -8 grader plus tillhörande vind. Tur att vi har bra sovsäckar och liggunderlag, men för första gången adderar vi ett extra element i form av kokat vatten i vattenflaskan. Att vi inte gör det jämt. Snacka om vinnande koncept!

God morgon Lärkesholmssjön!

Strax efter klockan 5 på morgonen krånglar sig min kamrat ur säcken för att uträtta vissa behov, och för att slippa proceduren med att krångla sig i och ur en gång till bestämmer han sig för att åka hem. Jag klandrar honom knappast. De där sekunderna innan man får på sig kläderna är ju inte jättesköna.

Nu kanske det låter som om vi hade det jättehemskt hela tiden? Absolut inte. Men lite småkallt var det allt!