Hallandsleden: Gyltige – Kvarnforsen, 23 km

Man passerar många gårdar.

När vädret väl bestämmer sig för att äntligen sluta regna och  man dessutom har lite julledigt, vad passar då bättre än att ge sig ut på tur? Det mesta skulle nog mina vänner som jag försöker lura med ut säga faktiskt. Konstigt nog.

Min kära mor och hennes sambo kan man däremot alltid lita på. Efter att ha krånglar med lite jobbgrejer på morgonen (nä, jag kan inte hålla mig borta…) och något försenad styr min privatchaufför kosan mot Gyltige. Detta mecka där man som barn tillbringade snöiga vinterdagar i pulkabackarna.

Väl framme vid startpunkten för delsträckan finns en stor parkering precis intill Simlångsdalen där man kan parkera och det känns som om bilen står hyfsat säkert. Enligt uppgift ska här finnas ett vindskydd, men jag såg inget, åtminstone inte synbart längs med leden. Ska väl kanske säga att jag inte letade så noga heller. Däremot är det oerhört gott om ”rastplatser” med bord uppsatta första kilometern, och flera uppmärkta stigar går runt området.

Högt vatten och svinhal bro.

Efter en dryg kilometers vandring på små skogsstigar vänder min chaufför med sambo om, och jag vandrar ensam vidare. Marken är märkbart blöt efter senaste tidens oväder och man får verkligen se vart man sätter fötterna bland alla vattenpölar och lera. Jag passerar en träbro över Fylleån som är extremt hal och det gäller att se upp!

Sträckan jag skall gå är på totalt 23 km, och min plan är att slå upp tältet några km från slutmålet Kvarnforsen, och vad jag kan utläsa på kartan bör det inte vara några problem att hitta lämpligt ställe.

Mjälahults kapell

Ganska tidigt börjar jag känna av mina fötter, vilket är ganska ovanligt. Måste bero på långlöpningen jag råkade göra på gymmet dagen innan, måste påminna mig själv om att jag behöver bättre skor. Etappen går på alla möjliga sorters underlag, grusväg, skogsstigar, ”stenade” skogsstigar, asfalt och stundtals genom skogspartier där man knappt ser vägen.

Som vanligt på Hallandsleden är riktningen väl uppmärkt, men det gäller ändå att vara uppmärksam. Jag skulle inte rekommendera någon att ge sig ut utan karta, även om det är fullt möjligt. Om inte annat så är det ju lite kul att ha koll på hur långt man har gått och hur långt det är kvar.

Längs med vägen finns en del mer eller mindre spännande sevärdheter. Just detta tycker jag är lite av tjusningen när man går genom vårt vackra landskap. Så mycket man får se! Vad sägs om exempelvis Ynnabo-eken, en flera hundra år gammal fridlyst ek som är klassad som naturminne.

Lurehuset

Lurehus, är en gammal ryggåsstuga som ligger direkt intill vägen. Den byggdes 1858 av en bonde från Högalt där Anna Staffansdotter och hennes två döttrar flyttade in. Stugan beboddes fram till år 1960 av Sanna Östergren och hennes dotter Selma, och sedan dess har den varit obebodd. Numera förvaltas stugan av Breareds kulturhistoriska förening.

Intressanta saker som man gått miste om annars minsann!

Kläder på tork. Tur att man är ensam…

Strax efter 15:30 börjar det skymma, och jag börjar på allvar leta efter lämplig lägerplats. jag befinner mig nu mitt ute i ingenstans, så jag går några meter ut från stigen, hittar en någorlunda jämn plats och slår upp tältet. Trotts att det inte tar många minuter att slå upp mitt boende, är det redan nästan mörkt när jag är klar. En titt på klockan talar om att jag gått exakt 20 km idag och i lite mer än 5 timmar. Det får räcka.

Efter att bytt om till ett torrt underställ och tillrett kvällsmaten börjar njutning delux! När man är ute såhär, och särskilt om man är ensam, blir det inga sena kvällar och inte många minuter efter klockan 21 är jag i drömmarnas land. I morgon väntar en kort promenad på endast 3 km innan jag (förhoppningsvis) blir upphämtad av min kära privatchaufför igen i Kvarnforsen. Om de hittar vill säga.

Natten var väldigt märklig. Jag brukar sällan ha problem att sova när jag är i skogen, men det här med värmen var ett stort problem. Jag gjorde nämligen dundertabben att lägga mig med strumpor och underställ på. Facit? Varje kroppsdel som lämnade sovsäcken riskerade att förfrysas, allt som var i sovsäcken riskerade att drunkna på grund av att där var för varmt. Varför jag inte tog av mig? Begriper ni hur kallt det skulle vara under de kanske 30 sekunderna det skulle ta? Och hur jobbigt det är att krångla sig ur säcken? Bättre att vakna hela tiden då…

Livsfarlig väg att gå

Morgonens vandring börjar på en fin grusväg. Efter att ha gått igenom gårdar och blivit utskälld av oräkneligt antal hundar och utstirrad av tanter som gömmer sig bakom gardinerna i stugan och tror att de är osynliga, tar leden plötsligt österut rakt ut i skogen. Några dagar tidigare har det uppenbarligen snöat ganska mycket, sedan töat med resultatet att jag går på snorhal is med risk för liv och lem. Som tur är har jag inte så långt kvar.

Väl framme i Kvarnforsen är jag lite före utsatt tid, och jag passar på att utforska området. Här finns ett vindskydd, jag vet dock inte om det är allmänt eller om det tillhör Kvarnforsen som är en stugby dit fiskare kommer och hyr boende. Utedasset hade nämligen ett lås.

Strax efter tutar bilen och min chaufför hämtar upp mig!

Turens lärdom och det jag ångrar mest? Vandringsstavarna. Jag hade plockat fram dom, men i sista stund bestämde jag att det kändes onödigt. Oj vad skönt det hade varit många gånger på grund av underlaget på vägen. Och backarna. Och tyngden på väskan.