Hallandsleden Eseredssjön – Långesjön

Matlagning vid Eseredssjön

Bilen parkeras vid Ätranskolan, och redan efter några hundra meter stannar vi och håller matpaus. Detta ingick helt och hållet i planen, eftersom vi idag kom iväg lite senare än vad vi brukar.

Vi stannar vid etappens egentliga start, vindskjulet vid Eseredssjön. Ganska mysigt, med grillplats, soptunna och utedass. Jag äter kyckling korma med ris, frystorkat från Mountain House. Alltså… jag är inte kräsen. Inte alls. Men detta. Var. Inte. Alls. Bra. Smakar absolut ingenting och ser vansinnigt oaptitligt ut. Sitter och funderar länge på vad som skulle kunna rädda denna måltiden? Nåja, den mättar i alla fall.

Brännvinsgölen!

Första 15 (!) km på etappen händer inte så mycket. Mestadels går vi på breda grusvägar omgärdade av gles blandskog. Några korta sträckor hamnar vi på småstigar, men mer spännande än så blir det inte. Vi gör ett kort stopp vid Brännvinsgölen, en liten sjö där sägnen säger att prästen brukade stanna och ta en sup när han färdades mellan kyrkorna i Drängsered och Krogsered och därmed fick sitt namn.

Kartan och informationen om sträckan säger att vi ska gå 17 km idag. Just som vi tror att vi börjar närma oss, och vi har passerat kommungränsen börjar kaoset. Av alla sträckor på Hallandsleden som jag hittills har utforskat är denna med råge den sämst uppmärkta och framför allt sämst underhållna. Bra jobbat Hylte Kommun!

Varning för elstängsel!

Vi kommer fram till en stor kohage där leden uppenbarligen går rakt igenom, men det finns ingen möjlighet att ta sig igenom stängslet på ett bra sätt. Jag lyckas otroligt nog övertalas av min vandringskamrat att hålla upp stängslet medans han kryper under, och skjuter försiktigt upp det med foten. Det var ju för bövelen ström. Jens vrider sig av skratt. Tack.

På några ställen har man vänligt nog lagt ut brädor över mindre bäckar. Vad tror ni händer när det ständigt regnar, vilket faktiskt händer i detta land? Just det. Såp-halt. Omöjligt och fullständigt livsfarligt att gå på. Vi tvingas ner på knä och faktiskt krypa över, tråkigt nog fick jag ingen bild på detta spektakel.

Möjligtvis Hallandsledens sämsta delsträcka

Där märkning saknas och skogen har växt igen tvingas vi gissa oss fram och hoppar långa sträckor på tuvor mitt bland täta gran-odlingar. Både jag och Jens börjar nu bli rejält hungriga efter mer än 5 timmars promenad, och kvällens grillning hägrar. Med någon km kvar (vi har nu gått strax över 19 km, av de 17 som vi skulle ha vandrat) tycker väderguden att det är dags att lätta på trycket och sommarregnet börjar falla. Stundtals hittar vi nu ut på stigen, stundtals försvinner alla tecken på vandringsled.

Efter mycket om och men når vi slutligen vindskyddet vid Långesjön, och drömmen om att där ska finnas vid lever kvar, men dör så fort Jens med jättesprång sista biten konstaterar att så icke är fallet.

Sämre kvällar har man ju varit med om

Då händer det. Vi möter en äldre dam, som jag givetvis börjar prata med. Hon bor granne med vindskjulet ett hundratal meter bort, och jag bönar och ber om att få köpa några pinnar att göra upp brasa med. Hon bjuder med oss till sin bastu, förser oss med en låda ved och vill under inga omständigheter ha betalt. ”Ni ser ju så fantastiskt trevliga ut”, kvittrar hon glatt.

Lyckliga skuttar vi tillbaka till vindskjulet, slår upp våra tält, för idag har vi varsitt, och snart brinner elden.

Ett vansinnigt mysigt ställe att tälta på, Jens påstår sig till och med tycka att det kan vara bland de finaste vi besökt hittills. Det fläktar så där lite precis lagom så att mygg och knott håller sig borta. Vi ser en fantastisk solnedgång innan vi kryper till kojs, trötta efter vad som till slut visade sig bli 22 km vandring.