Hallandsleden: Ekegården – Koarp, 13 km
Om det regnade? Inte alls.
Väderprognosen för helgen lovar kraftigt regn med inslag av åska. Men har man bestämt sig så har man. Det har blivit dags att ta tag i första sträckan på Hallandsleden, eller åtminstone den som ligger längst söderut, precis vid gränsen till Skåne län.
Denna gången är det min trogne vandringskamrat Jens som gör sällskap. Jag möter upp honom i Stjärnarp och vi tar varsin bil och kör mot Hallandsåsen. Planen är att starta vid Ekegården, och sedan övernatta antingen i eller i närheten av vindskyddet som enligt kartan ska finnas i Koarp. Med lite tur finns där även ved, vilket ju kan underlätta med tanke på hur vädret ser ut att bli. Himmelen är kolsvart och regnet har vräkt ner hela förmiddagen.
På något konstigt vis så gör det mig faktiskt ingenting om det regnar. Har man bara rätt utrustning är det inga som helst problem, men gissa om man blir hånad när man berättar om sina planer…
Vindskydden i Koarp
Det visar sig att vindskyddet vid Koarp ligger precis invid vägen, vilket är lite tråkigt. Stort plus dock att här finns både vet, ett utedass och möjlighet att fylla på vatten. Skyddet ser riktigt trevligt ut, men vi kommer nog inte att sova här. Antagligen slår vi upp tältet i närheten, en bit bort från vägen.
Hursomhelst, så hoppar vi in i samma bil och kör till Ekegården för att sedan gå söderut. Första delen av etappen är lättvandrad på skogsstigar, lite senare är det stundtals lite ”bökigt”, med mycket sten och man får gränsla mellan vattenpölarna. Antagligen betydligt bättre om det inte har regnat så mycket innan.
När vi gått lite mer än hälften, strax innan vi går rakt genom en gård, står vi förvirrade och kollar in kartan. Inte för att vi behöver, utan mest för att det är kul. Utanför bostadshuset står en äldre herre, en äkta Göteborgare. Ni vet en sån där jättepratglad men bitter gubbe. Vi blir utsatte för någon slags intervju, och han var inte det minsta imponerad över mitt jobb, däremot gick han igång när Jens berättade att han jobbade som sotare. Märkligt.
Skogshuggar-Jens
Några kilometer innan vi är framme i Koarp kommer vi ut på en lite större väg, och helt obegripligt hamnar vi fel. Jag säger inte att det är så, men det KAN ha varit så att Jens nämnde något om att svänga av. Det KAN ha varit så. Han som var självutnämnd styrman för resan lyckades i alla fall övertyga övriga besättningen om att det inte alls var en bra idé och fortsatte rakt fram. ”Om vi bara går upp för den där superduperlånga och jättebranta backen, då kommer vi rätt sen”.
Jo men visst.
Nu var det inte så att det blev speciellt mycket längre, kanske en kilometer eller så, men istället för att gå på skogsstig följde vi bilvägen. Vi bestämmer oss i alla fall för att köra tillbaka till Ekegård och sova vid vindskyddet där eftersom det ligger betydligt längre ifrån vägen. Sagt och gjort.
För första gången ska vi sova i ett vindskydd, och det känns nästan lite lyxigt. Är man bara två personer är det väldigt gott om plats. Man hade lätt fått plats 5-6 personer. Vindskyddet är välutrustat och här finns både ved, yxa och ett förvånansvärt fräscht utedass.
Hungrig pojke
Blodsockernivån är nära noll, så när vi väl är på plats dröjer det inte länge innan elden är igång. Sällan har grillad korv varit så gott (vilket vi säger varje gång vi är ute…). Det mörknar ganska tidigt, och innan kvart över nio har vi krypt ner i våra sovsäckar. Det känns riktigt häftigt att somna till sprakandet från elden några meter bort.
Det dröjer inte många sekunder innan jag hör tungt snarkande bredvid mig, och ganska snart gör jag honom sällskap. En dryg halvtimme vaknar jag till av att regnet fullkomligt vräker ner. Men vad gör det, vi ligger hur bra som helst, det är bara mysigt. Jens snarkar som aldrig förr.
Exakt klockan 03:48 börjar det levas om som bara den i vindskyddet. ”Kan inte jag sova ska ingen annan heller få göra det” tänker någon, inte jag, och går ut i natten för att uträtta behov. Som tur är lyckas vi ganska snart återgå till drömmarnas land.
1 svar
[…] Koarp – Ekegården, 13 km […]