Prag: En lång trappa, Karlsbron, tut-jazz och en missuppfattad massage

I samma stund som vi delger vårt rumsnummer för att komma in i frukostmatsalen får jag ett glass bubbel i handen. Christer tittar på mig med en minst sagt tveksam min, men jag hävdar att har man semester så har man. För övrigt en mycket bra frukost, nästan i stil med svenska hotell.

Vi går ut för att upptäcka Prag, och eftersom vi bor väldigt centralt i närheten av gamla staden behöver vi inte gå långt för att fastna vid typiska turistfällor.

Efter en kort promenad där vi ständigt riskerar att bli överkörda av spårvagnar som rusar fram kommer vi till en mysig park med märkliga bronsskulpturer. Det är typiskt vårväder och riktigt skönt när vi går.

Några hundra meter senare kommer vi fram till St. Nicholas-kyrkan, och här tycker min reskamrat att det är en extremt bra idé att ta trapporna upp i högsta tornet för att få utsikt över stan. Sagt och gjord, vi ger oss av. Det var svettigare än väntat men väl värt mödan när man har utsikt över hela staden.

Ett hundratal meter från kyrkan ligger Karlsbron, som egentligen var det jag kände till om Prag innan vi åkte. Här kryllar det av turister, och som de sanna turister vi är tar vi snabbt våra bilder och går vidare.

När vi står och ser allmänt förvirrade ut strax efter bron är vi enkla offer för turistförsäljare (är det ens ett ord?), och snabbt är en man framme hos oss i och vill sälja biljetter till ”hop on”-buss. Eftersom vi ändå tänkt göra just detta tar vi tacksamt emot hjälpen, och han följer oss säkert i tio minuters snabb promenad för att vägvisa oss till närmaste hållplats, som för övrigt ligger vid samma torg där vi åt mat igår kväll.

Vi passar på att fotografera det där berömda astronomuret (vad är ens ett astronomur??) i dagsljus innan vi ställer oss i en kaotisk och till en början oorganiserad kö och åker upp till Prags slott. Kommentaren därifrån är ett kort och gott ”Wow”. Vilka fantastiska byggnader!!

Vi tar oss ner till gamla staden igen, promenerar runt innan vi sätter oss på en restaurang. Jag beställer in gulasch, vilket jag också får in, alltså bara kött med sås, och det vitaste brödet som någonsin har bakats.

Lagom till att vi har svalt sista tuggan sätter två herrar igång med att spela klassisk tut-jazz, varpå Christer snabbt får nog och trötta bestämmer vi oss för att hålla tidig kväll.

Där någonstans får jag ny energi, och eftersom hotellet som av en händelse råkar ha spa bokar jag tid för en timmes massage.

-”Only soft, please” säger jag så tydligt jag kan och tjejen som ska utföra arbetet ler även om jag kan ana viss skepticism hos henne. På detta ställer ligger man på en madrass på golvet och jag har det helt underbart. När det är ungefär en kvart kvar och jag mår som allra bäst byter dom plötsligt massör och en annan tjej kommer in. Hon har nog helt och hållet missuppfattat mina önskemål, för nu blir det betydligt hårdare tag. Huvudet och axlarna är tydligen kvar och ska plågas ordentligt.

Tur att det inte var mer kvar än så. Efteråt är jag som en helt ny människa!