Sammanfattning Rosa Bussarna från Quito i Ecuador till Rio de Janeiro i Brasilien

Hur sammanfattar man 824 mil och 57 dagar på en rosa buss, tillsammans med 23 helt okända personer? Någon frågade vad som varit bäst på resan, och helt ärligt, det är helt omöjligt att svara på.

Jag ska försöka göra en lista med vad som spontant dyker upp i huvudet. Helt utan inbördes ordning.

– Djungelvandringen i ösregn med övernattning
– Sandboarding och övernattning med bästa grillbuffén i öknen
– Machu Picchu. Julafton firades här.
– Hyra båt och bada i Paraty
– Rio de Janeiro och Copacabana. Såklart svårslaget.
– Hästridning och grillbuffé i Argentina
– Tomahawk och vin till lunch i Argentina
– Saltöken i Bolivia
– Nyår i La Paz
– Miniflyg över Nascarlinjerna
– Busslunch där jag steker taccos mitt i öknen
– Iguazufallen

Jag har med all säkerhet glömt något. Läs bloggen så får ni se.

Fanns det något som var dåligt då? Enkla och spontana svaret äe ett solklart ”nej”, men visst finns det en och annan sak som skulle kunnat vara trevligare. Missta er inte att detta är en klagolista, snarare en lista på hur det är att åka med Rosa Bussarna. Detta är vad man betalar för helt enkelt:

– 20 personer delar rum i Paraty när det är svinvarmt. Mindre trevligt när strömmen gick och alla fläktar plötsligt dog.
– Diverse olika bushcamp. Första gången typ i en rondell vid motorvägen. En annan gång i början av en uppförsbacke, när lastbilarnas motorer rusade kändes det som att dom körde genom skallen på mig.
– Ingen ac på bussen. Detta visste jag såklart innan, men ändock, när det är 40 grader varmt, då rinner svetten.
– Matförgiftning, även det i Paraty. Allt rann rakt igenom kan man beskriva det som.
– ”Viktors place” i Máncora. Sällan sett någon så nöjd som när HD krossade kackerlackan!

Sedan måste jag naturligtvis nämna alla fantastiska människor. Första halvan var vi bara 13 stycken och vi blev snabbt en tight grupp. Oron för hur det skulle bli i Cusco när de där andra kom fanns, men helt i onödan. Av 24 personer på bussen är det knappt någon jag inte skulle vilja höra av igen. Det finns naturligtvis några man umgås mer än med andra, exempelvis mitt kära ”Gubbgäng” som bidrog med kamratskap, oräkneligt antal skratt, möjligtvis lite för tunt motstånd när vi spelade plump, men man kan ju inte få allt…

Ett extra megatack till Världens bästa Bosse och Andreas som släpar delar av mitt bagage runt halva jorden för att jag ska slippa släpa runt på det medans jag roar mig.

Detta är helt klart en av mitt livs bästa resor som jag rekomenderar alla som har möjlighet att göra. Med rätt inställning blir det helt fantastiskt.

Stort tack till alla, ingen nöjd och ingen glömd, som var med och gjorde denna resan helt magisk. På återseende- hoppas vi ses på en rosa buss snart igen.

Man brukar ofta säga att ”man lever bara en gång”, men det stämmer ju inte. Det ända vi med 100% säkerhet vet är att vi bara dör en gång. Alla andra dagar lever vi- se till att göra det fullt ut, och se till att göra det nu. I morgon kanske det är för sent!

PS: Så snart jag kommer hem lägger jag upp ett bildgalleri med ALLT!