Puno, Peru och buss till Copacabana, Bolivia: Cyckeltaxi, vassöar och telefonmysteri

Prick 02:20 vaknar jag torr i munnen och kippar efter andan. Därefter sover jag inte en blund. Bra start på dagen.

Direkt efter frukosten möter vi dagens guide i receptionen, och utanför står en hel rad med cykeltaxis. Jag och David hamnar hos en äldre herre som får kämpa på ordentligt. Nästan så att jag får dåligt samvete, men som tur är det mycket nedförsbacke. ”Taxin” tar oss genom stan några kilometer ner till hamnen. Där väntar en båttur på Titicacasjön ut till Uros, en mängd flytande öar.

Med kameran i högsta hugg hoppar vi ombord på båten och en till synes nervös guide håller låda. Kameran jobbar för fullt, och efter en stund kommer vi fram till de flytande ”vassöarna”. Det är precis som det låter, ett helt gäng flytande öar gjorda av vass där folk bor. Numera lever de till största del av turism, men så var det inte från början.

Vi blir avsläppta på en av öarna och möter upp folk som bor där, som berättar om ön och livet där.

Tillbaka på fastlandet äter vi en god lunch innan det är dags för lite buss igen.

Några timmar senare är det dags för gränspassage till Bolivia! Vi på bussen brukar alltid gissa hur lång tid passagen ska ta, och jag tippar på 1 timme och 55 minuter. Utcheckningen från Peru går smidigt, och även in i Bolivia. Tror vi. Tills någon kommer på att vi måste fylla i ett formulär med några frågor, och när det är klart kommer det upp en QR-kod som ska scannas av en tulltjänsteman. Eller rättare sagt en kvinna. Och här börjar ett mindre kaos.

Tydligen ska detta göras med en mobiltelefon, en telefon som plötsligt är försvunnen. Hon ser dock varken bekymrad eller stressad ut över detta utan går mest långsamt fram och tillbaka. Efter en stund hittas plötsligt telefonen och hon börjar scanna en efter en. Sen händer det obegripliga.

När det är tre personer kvar försvinner telefonen igen. Denna gång tar det betydligt längre tid, och plötsligt kommer poliser och andra tjänstemän till platsen. En annan buss kommer från Bolivia-hållet och kön växer sakta men säkert.

Som av ett under dyker telefonen plötsligt upp igen och strax sitter vi på bussen i ett nytt land. Prick 2 timmar senare. Det borde jag väl ändå vinna på?

Framme i Copacabana går jag och ”gubbgänget” ut och äter en sen middag med tillhörande boliviansk öl. Gott och ett bra avslut på dagen.