Paracas och Huacachina, Peru: Pingviner, ett otämjt odjur och en fullständigt magisk kväll i öknen
Jag vet inte hur många kvällar under denna resa som vi har sagt att ”detta är helt klart bästa dagen hittills” och att ”detta blir svårt att toppa”. Men dagen i allmänhet och kvällen i synnerhet känns som om de kan bli svåra att överträffa.
Jag ska försöka ta det från början.
Vi sover på taket och det är tidig väckning; frukost är redan klockan 06:30 och dessutom ska taket rivas så vi måste plocka ner våra sovgrejer innan dess. Klockan 7:45 blir vi hämtade av en guide som ska ta oss ut på en båttur.
Nere i hamnen råder allmänt kaos med massvis av turister och nästan ännu fler guider och annat löst folk som skriker ut order och försöker styra upp. Vi hamnar på en båt utan tak, så jag hoppas verkligen att jag inte ska bränna sönder mig.
Båten är fylld till brädden med ett 40-tal turister och en helt okej guide. Vi får se sjölejon, sjöstjärnor, pingviner (ja, faktiskt!), krabbor och oändligt många sjöfåglar som flockas runt fiskebåtar.
Paracas, som orten där vi bor heter, brukar lite slarvigt kallas för ”fattigmans Galapagos”, och det kanske ligger något i det, minus sköldpaddorna då möjligtvis.
Dagen är otroligt varm med uppskattningsvis en temperatur på flera grader över 30-strecket. Vi fick skjuts till båten på morgonen, men efteråt får vi glatt promenera tillbaka i hettan.
Den rosa bussen tar oss till Huacachina, och nu är det riktigt stekande i solen. Taklaget sätter upp ställningen till taket utan att lägga över presenning. Enligt uppgift faller det i genomsnitt 1,86 mm regn per år här, så vi slår på stort och chansar.
Klockan 16:30 står vi redo att ge oss ut i öknen. Efter en kort promenad i den heta solen tar vi plats i en stor ”beach buggy”, med en glad och våghalsig chaufför. Turen är riktigt häftig, och chauffören känner naturligtvis till varje liten sanddyna. Det känns precis som att åka berg-och-dalbana, och det är riktigt häftigt när motorn vrålar som ett otämjt odjur i uppförsbackarna.
Efter en stund stannar vi, och det är dags för sandboarding. Man ligger på mage och åker med huvudet före på en snowboardliknande bräda, fast utan någon direkt möjlighet att styra. En riktig adrenalinkick! I ärlighetens namn var jag lite skeptisk till denna aktiviteten på förhand, kanske främst på grund av att man får sand precis överallt (och då menar jag precis överallt på hela kroppen), men det är så coolt!
Vi åker runt i öknen och gör några åk där graden hela tiden blir häftigare och häftigare.
Strax är det solnedgång och vi stannar vid ett helt magiskt ställe. Solnedgången här går så fort att man nästan ser solen sjunka.
En kort tur i fordonet senare stannar vi plötsligt vid en ravin. Vi hoppar ur, och nere som i en håla möts vi av tända facklor, tänd brasa, tält och en färdig grill. Det blir barbecue och Pisco Sour. Här någonstans tar superlativen slut. Otroligt gott och så mysigt!
Vi äter gott (och mycket), dricker gott (och mycket) och sätter oss vid brasan och grillar marshmallows.
Efter en stund tycker någon, naturligtvis inte jag, att det är en fantastisk idé att springa (!) upp för en av kullarna i mörkret. Jag kommer en stund efter, och jag tvingas motvilligt erkänna att det var värt det. Men snart sitter vi vid brasan igen och löser världens problem.
Livet skulle kunna vara betydligt sämre!
