Kingston: I Scream, åååhande amerikaner och (tydligen) livsfarligt besök i Trenchtown

Utan någon direkt plan för dagen läser jag mig till att det ska finnas några trevliga museer (nej, jag är inte trött på det riktigt ännu) nere på stan, så jag hoppar in i en taxi med riktningen dit. Det första jag kommer till är ett museum om Jamaicas historia, både före och efter att britterna kom dit. Det är billigt att gå in, och jag får frågan om jag vill ha en guide gratis, och vem är jag då att tacka nej…

Det blir en intressant rundtur, och sedan går jag ett kvarter bort till en lightvariant av Naturhistoriska museet, som ingick i samma entréavgift som det förra. Bestående av ett litet rum, och inom fem minuter är jag klar och ute på gatan igen.

Jag har inte riktigt kunnat släppa det där Devon House som vi snabbt var förbi igår, och framförallt har jag inte kunnat släppa tanken på att testa deras glass, som åtminstone enligt dem själva är klassad som världens fjärde bästa.

Efter att ha betalat blir det lång väntan på guiden, det där med att hålla tider verkar inte jättenoga här. Fördelen är att jag hinner gå bort till den där glassbaren med det finurliga namnet ”I Scream”. Och såhär: Jag är, som ni säkert vet, en stor glassälskare och tar mig rätten att recensera. Glassen är helt okej, men jag har ätit väldigt många som är betydligt bättre. Nu ingick ett smakprov i entrén, så jag kanske inte ska klaga, men… Till slut blir jag och ett gäng amerikaner hämtade och vi tar en kort promenad bort till ett gigantiskt hus.

Det är otroligt intressant att gå på tur med amerikaner. Efter i princip allt guiden sa eller visade hördes ett gemensamt ”ååååh” eller ”wooow”. Oavsett vad det var.

Turen är trevlig och ett bra tidsfördriv, men man kanske inte ska ta någon omväg för att komma hit.

Jag promenerar iväg för att äta sen lunch innan det blir en ny taxi tillbaka till hotellet. Morgondagen måste planeras; vi har pratat om att ta en heldagstur upp i Blue Mountain för att få se lite berg och natur, det slutar med att jag bokar själv.

Sista museet för dagen blir kanske även det bästa: ”Trench Town Culture Yard Museum”. Att det ligger just i stadsdelen Trenchtown gör det hela lite krångligt, för det är verkligen en NoGo-zon. Enligt Wikipedia, som vi alla vet är den säkraste av alla källor, begås där 10 mord varje vecka.

Jag tänker att just museet är en populär turistattraktion, så jag plockar av mig allt av värde och åker dit. Platsen är otroligt viktig för musikhistorien, och här har flera av giganterna inom reggaen bott och verkat. Bob Marley bodde här som ung, och flera av hans låtar skapades här. Mest gåshud får jag när jag blir visad hans första akustiska gitarr. Bland annat får man även se det lilla rum där han och Rita Marley bodde när deras första son föddes.

Andra delen av turen är en promenad ute bland husen, eller snarare skjulen i många fall, där de bott och där det bor folk nu. Guiden bor själv i området och ser lagom påtänd ut, men verkar känna alla i området, så det känns tryggt.

När det är dags att åka tillbaka tar det lång tid innan jag får tag i en Uber som vill köra. Chauffören som plockar upp mig berättar att det är en röd zon och att man helst inte kör hit. Han var noga med att han inte skulle behöva vänta på mig för att undvika att stanna för länge. Han är också noggrann med att påpeka att det absolut inte är farligt för turister, snarare för lokalbefolkningen och taxichaufförer.

En spännande dag avslutas med att vi återigen äter på hotellet, som tur är för mig jobbar inte servitrisen som skällde ut mig igår. Undrar just vad hon hade sagt annars…