Kingston: Gåshud, marknader och jag blir rejält utskälld
Restaurangen på hotellet erbjuder klassisk amerikansk frukost (äggröra, bacon och bönor. Alltid dessa bönor…) eller traditionell Jamaicansk frukost. I ärlighetens namn är jag inte helt säker på vad jag äter, men det är någon slags fisk, grönsaksröra, potatis och något annat oidentifierbart. Smaken är det absolut inget fel på, men det tar nog tid att vänja sig vid varm tillagad mat så här tidigt på morgonen.
Dagens första stopp är kanske det mest förutsägbara när man är i reaggiens huvudstad; Bob Marley museet. Museet ligger i Marleys hus, och det känns nästan lite magiskt att gå runt bland rummen. Guiden är otroligt duktig, enkel att förstå och engagerad. Med jämna mellanrum stämmer han upp och sjunger strofer ur låtskatten samtidigt som han refererar till rummet vi står i eller saker vi ser.
Mest gåshud får jag nog ändå när vi kommer in i hans sovrum, och där på sängen ligger gitarren, en sliten Gibson Les Paul. Tyvärr tilläts vi inte fotografera. Guiden pratar på och jag kan inte sluta beundras av platsen och dess betydelse för musikhistorien.
En våning ner blir det om möjligt ännu häftigare, när vi går rakt in i han hemmastudio. Guiden försvinner ut och jag är snabbt framme och tar en bild. Bara för att.
Det är nästan så att det är värt att åka till Kingston bara för det här museet.
Otroligt nöjda med vår upplevelse åker vi vidare till Devons house, ett palatsliknande hus där Jamaicas första svarta miljonär bodde. Vi går inte in eftersom det är lite dyrt, och i ärlighetens namn förstår vi nog inte vad det är vi kan se. Men alla ställen vi läser på om staden tipsar om att åka hit.
Vi promenerar mot ett köpcentrum och äter lunch istället. För en gångs skull överkomligt pris och otroligt mycket mat. Det är tydligen kinesisk mat man ska äta här.
Jag lämnar Sebastian på hotellet och ber taxin att köra mig till Coronation Market, en lokal marknad med precis allt möjligt enligt det där internätet. Chauffören tittar skeptiskt på mig och undrar vad jag egentligen ska där och göra, varpå jag svarar ”strosa runt” och han blir ännu mer skeptisk. Han släpper av mig mig mitt på en gata med marknadsstånd överallt, människor som skrikandes försöker sälja allt möjligt krimskrams och bilar som tutar outtröttliga.
Några hundra meter bort ligger en annan marknad, Craft Market. Servitrisen från som igår gav oss massor med tips om staden förbjöd mig att gå däremellan, men jag känner av läget, det är mitt på dagen och massor med folk överallt, så jag trotsar hennes ord. Det skulle jag få ångra senare på kvällen.
Craft Market är en marknad för turister där man säljer souvenirer och egengjorda hantverk. Jag anser mig ha varit på många liknande marknader, men aldrig på ett ställe där precis alla säljer exakt samma saker. Obegripligt hur det kan gå runt.
Jag köper naturligtvis ett överprisat tygmärke innan jag promenerar upp mot centrum igen.
Senare på kvällen äter vi återigen middag på hotellet, och servitrisen råkar få reda på mitt lilla äventyr under dagen och skäller ut mig efter noter. Jag ler och försöker förklara att ”det var väl inte så farligt”. Men det var det. Tydligen.
