Isla Saona: Partybåt, paradisö och en djupt invecklad historia

05:50 blir vi upphämtade i receptionen på hotellet. När vi kliver ut i mörkret pekar mannen på en motorcykel varpå jag skrattar till och tycker att hans skämt att vi ska ta den är mycket roligt.

Strax sitter han, jag och Sebastian utan hjälm på samma fordon och åker genom stadens gator in till torget i centrum. Mannen påpekar att det är farligt att gå själv när det är mörkt, därav att han hämtade oss. Jag hävdar att det var för att det är precis vad vi har betalt för.

Nere vid torget är polisen redan på plats, och sakta kommer det mer folk som ska med på samma tur som vi, till Isla Saona, en förhoppningsvis paradisö där vi ska bada. Flera av de som kommit har inte tagit ut pengar och automaten där vi är vägrar ge ut några sedlar, så innan allt är fixat tar det en liten stund.

Folk av alla dess slag trängs in i en liten buss, kanske är vi 20-25 stycken som sitter som packade sillar. Majoriteten är i 20-25 års åldern, men här finns även barn och någon lite äldre.

Färden tar någon timme vilket inkluderar stopp och väntan på mer folk som ska hämtas upp, men tillslut är vi framme vid en sandstrand. Systemet gör är inte alls avancerat. Vi får på oss ett armband som egentligen bara ärett svart snöre som ska skilja oss från alla andra människor som också ska ut och bada. Vi packas på en båt och jag intar snabbt en fantastiskt bra plats.

Tills dom sätter igång musik så hög att man inte kan höra vad man själv tänker. Faktum är att om vi suttit kvar troligtvis inte hört något alls senare. Det finns en högtalare på båten. Och den var tydligen placerat ungefär 30 cm ovanför våra huvuden.

Strax blir vi serverade rom och cola, och det är uppenbart att vi har hamnat på en lite mera partybåt än vad vi egentligen planerat. Bara till att gilla läget och köra på. Jag och Sebastian konstaterar att vi känner oss gamla i sällskapet men skålar ändå.

Efter ett bra tag stannar båten för ett första badstopp, kort därpå åker vi vidare ut till ön. Klockan har passerat lunch och bristen på riktig frukost har gjort oss hungriga. Vi har blivit lovade den mest fantastiska buffén, åtminstone var det så man sålde in turen till oss. Maten är okej, beståendes av fisk, kyckling, ris och pasta. Och fri dricka, läsk och/eller rom.

Isla Saona är verkligen paradisiskt vacker, och ännu vackrare blir det när vi går några hundra meter bort från allt folket och får lite plats för oss själva och möjlighet att ta fantastiska bilder.

Ungefär två timmar senare börjar det hittas och viftas med flaggor och det är dags att åka tillbaka. Nu packas vi ombord på en katamaran med dansgolv och spriten flödar. Många är i otroligt bra form och det är nästan mer naket än påklätt när det vickas rumpa i takt till musiken.

Jag intar bästa spaningsplatsen.

När det är dags att packas in i bussen för hemfärd tar det en evig tid innan alla, många nu rejält påverkade, äntligen sitter i bussen. Bredvid mig och Sebastian längst fram hamnar en kvinna som ser ut att både kunna somna och spy precis närsomhelst, guiden ser måttligt road ut.

Vi åker, kvinnan frågar mig vart vi kommer ifrån, jag svarar artigt, hon somnar, frågar samma sak igen och historien upprepas flera gånger. Fjärde gången det händer utspelar sig en märklig scen. Kvinnan, som säger sig vara tyska, börjar nu vakna till liv lite mer, varpå jag svarar att jag är från Polen och vi börjar prata ett språk som är en blandning av svenska, tyska och engelska. Vi utvecklar allt, och snart har jag och Sebastian lindat in oss att vi är från alla möjliga länder varpå kvinnan varje gång intresserat svarar ”Jasså” och kommer med följdfrågor. Jag tror att vi båda kom fram till att vi möttes första gången på en tandläkarkonferens i Kingali.

Varje gång som jag tror mig ha avslutat diskussionen med henne väcks den till liv igen och blir ännu mer utflippad. Vi skrattar otroligt mycket och dom andra på bussen (dom som fortfarande är vid medvetande alltså) kan omöjligt tro att vi är kloka. Min gamla tyska lärare hade varit allt annat än stolt, men jag har nog inte pratat så mycket tyska sedan jag var 15.

Färden är ganska lång och kvinnan verkar vara helt okej när vi är framme. Hon lovar dyrt och heligt att ta en taxi till sitt hotell efter att vi förbjudit henne både att dricka mer öl och att gå ensam genom staden.

Även jag och Sebastian tar en taxi tillbaka, när vi står inne på Burger King börjar det nämligen ösregna.