Huanchaco, Peru: Chan Chan, lokalbuss och finsk hårdrockstango
Dagens utflyktsmål är den historiska lerstaden Chan Chan, placerad ute i öknen i utkanterna av Huanchaco. Vi som ska åka dit beställer några taxibilar och ger oss iväg i samlad trupp.
Det är ännu en otroligt varm dag, och undertecknad söker skugga bäst han kan. Vi får hoppas att solskyddsfaktor 50 gör sitt jobb idag.
Vi får en glad och engagerad äldre herre som guide. Han börjar med att berätta att utgrävningarna påbörjades 1964 och att han arbetat där sedan 1968. Hyfsad kunskap och erfarenhet, med andra ord.
Mannen tar oss runt på turen och berättar ivrigt om staden. Han bjuder oss även på en flöjtkonsert bland ruinerna.
När turen är slut förklarar han att man kan gå längs en väg cirka 200 meter för att komma till ett tillhörande museum, varpå vi knatar iväg ut i öknenlandskapet. När vi börjar tveka på informationen han gett oss, efter cirka 1 km på en rak grusväg, inser vi att hans peruanska uppfattning av längd är tveksam.
Vi fortsätter ytterligare några hundra meter tills vi är framme. Ett halvtråkigt museum med föremål från utgrävningarna, och en stor modell där man får se staden ovanifrån.
När vi ska tillbaka till stan där vi bor, åker vi lokalbuss. Här ställer man sig helt enkelt vid vägen och vinkar in bussen, och när man vill gå av talar man om det för föraren. Smidigt och billigt!
Ännu en gång blir det ceviche (varför ändra ett vinnande koncept? Denna gång serverad med yukapalm) och torrt kött till huvudrätt.
Eftermiddagen blir lugn i väntan på kvällens ”pink party”. Jag och HD tar en promenad längs med kustlinjen. Han ger sig på ett försök att bada, men strömmarna är så starka och vågorna så stora att det bara är fötterna som blir våta. Ett ölstopp senare är vi tillbaka vid bussen.
När det är pink party bjuder Rosa Bussarna på mat och välkomstdrink. Och nu tänkte jag klaga; Av de tre resor jag nu varit på med Rosa Bussarna är detta helt klart det sämsta partyt vad gäller temat rosa. Kanske beror det på att vi bara är 13 st, kanske på personligheterna hos resenärerna. Eller är det helt enkelt så att vi inte har hunnit ”hypa” upp festen tillräckligt? Jag drar mitt strå till stacken och bär stolt min rosa t-shirt som jag köpte förra sommaren i Nordmakedonien.
Reseledare Karro introducerar ett musikquiz som går ut på att hon spelar en coverlåt framförd av ett finskt hårdrockstangoband, och vi ska sjunga den rätta låten. Jag borde ha vunnit då jag på nästan alla låtar vrålar ut vilken det är först, men vägrar att sjunga. Att det ska vara så svårt utan en gitarr…
Maten är klassisk peruansk (ceviche, vad annars?) och god. Drickan flödar, det blir dans och djupa diskussioner, och innan klockan är 22 är alla på väg i säng.
