Flyg till Påskön: Pirr, en kvinna stöter på mig och jag stöter på en belgare

Min förbeställda Über är punktlig, och med frukost paketet som jag högst oväntat fick när jag checkade ut i famnen tar jag plats i bilen. Som sig bör kan chauffören ingen engelska alls, men denna tidiga morgonstund gör det inte så mycket.

Jag blir avsläppt utanför inrikesterminalen och dyker in i den tämligen folktomma lokalen. Nu har jag lärt mig hur LATAM (flygbolaget) fungerar, så jag går direkt till en av deras incheckningsmaskiner. Där händer det absolut ingenting. Jag går till nästa och ska printa ut bagagetagg och boardingkort men inget händer.

Strax kommer en oerhört trevlig kvinna fram och förbarmar sig över mitt tillstånd och hjälper till. Hon babblar på och pekar vart jag ska ta vägen. Jag tackar ödmjukast för hennes hjälp och går iväg för att äta min frukostpåse från hotellet innan jag går igenom säkerhetskontrollen. jag är trots allt ute i god tid, som sagt.

Jag springer på den där hjälpsamma kvinnan igen, eller rättare sagt så springer hon på mig. Jag yrar omkring lite påväg mot säkerhetskontrollen och hon babblar på som om vi känt varandra hela livet.

Planet till Påskön är gigantiskt, och min överslagsräkning får det till att det är en bit över 300 passagerare med. Det ser ut att vara helt fullt. Nu väntar alltså 5,5 timmar rakt ut i Stilla havet. Nästa gång vi ser land är när det är dags att landa.

Känslan när jag stegar ur kabinen är precis sådär magisk som jag föreställt mig. Det riktigt pirrar i hela kroppen. Äntligen är jag här! Flygplatsen är av förståeliga skäl otroligt liten. Eller rättare sagt, terminalen är liten men själva landningsbanan är fullstor. Detta kan vi tacka amerikanarna för som varit med och sponsrat, det kan tydligen vara bra att ha en sån någonstans mellan Asien och Sydamerika.

Väskutlämningen är ett mindre kaos när alla försöker tränga sig fram till det lilla bandet. Som tur är kommer min väska ganska så tidigt. Så fort jag tar första steget utanför terminalen och andas in luften ser jag en glad skyllt med mitt och hotellets namn. Värden där hade inte glömt bort mig!

Jag får rum nummer 1, det är högst oklart hur många rum det finns för dom ligger i olika byggnader och alla är på marknivå. Jag och ett annat gäng som kommer samtidigt bjuds på välkomstdrink innan jag drar mig tillbaka för att styra upp lite med planeringen.

Sedan tidigare har jag med hjälpt av mannen på hotellet bokat två fulla dagar med guidning, det behövs i allra högsta grad här. Men det innebär också att jag har en halvdag idag och en halvdag på lördag innan jag åker tillbaka till fastlandet att fixa.

Först blir den en promenad ner till ”centrum”, dvs den enda huvudgatan som finns. För att få komma in i nationalparken på än, dvs i princip alla sevärdheter, så måste man köpa en biljett för 80 US dollar. Så det blir mission nummer ett. Nummer två blir att fixa kvällen. Direkt på flygplatsen fick jag nys om att det kan finnas dansshower med traditionell sång och dans. Och ni som följt bloggen vet att det där brukar ju vara trevligt. Så får det bli.

Senare på kvällen hämtas jag med minibuss på hotellet. I den sitter förutom chauffören och den ansvariga även belgaren Bruno som numera bor i Schweiz. Vi pratas vid lite artigt och strax är vi framme. Jag hinner knappt komma ur bilen innan en ung man med pensel i högsta hugg kommer fram och vill måla ansiktet. Såsom gjordes traditionellt.

Välkomstdrinken kan man välja lite olika på, jag är törstig och tar ett glas vattenmelonjuice. Gott, men amtagligen det minsta glaset jag sett.

Kvällens börjar med att dom visar hur dom traditionellt lagar maten, i gropar som blir som en ugn under jorden. Allt insvept i bananträdsblad. Sedan bjuds vi till bords och får buffé med lokalfiskad (såklart) fisk och olika grillat kött. Otroligt gott. Innan sista tuggan är svalt sätter dansshowen igång.

En mycket trevlig kväll, eventuellt lite dyr, men det hade jag nog väntat mig här. En stund efter 11 (dvs 01 i mitt huvud pga tidsskillnadmot Santiago) blir jag skjutsad tillbaka till mitt rum.