Buss till Cancun: Badvägran, brinnande mun och ännu mer karneval
Direkt efter frukost checkar vi ut och går in till centrum. Någon, inte jag såklart, har åsikter om kaffet på hotellet och detta måste verkligen, såklart, åtgärdas innan bussen går.
Denna bussterminalen är om möjligt ännu viktigare än där vi var häromdagen, detta kan snarare jämföras med ett organiserat kaos. Någon vrålar, gärna samtidigt som en dam pratar i högtalaren, och människor springer åt alla håll. Vi försöker ta oss fram och frågar, några gånger faktiskt, men språkförbistringen gör det inte lätt.
Otroligt nog kommer vi på rätt buss, och två timmar senare är vi i Cancun. Anledningen till att vi åker hit är för att vi flyger härifrån i morgon. Jag har ställt in på kartan vart hotellet ligger, tagit ut riktningen och vi sätter av.och snurrar och snurrar. Vi kommer fram till en byggarbetsplats, yrar lite till, frågar olika personer som säger olika saker, men hittar tillslut. Hotellet ligger tydligen precis vid en av huvudgatorna.
Eftersom vi inte får checka in ännu, den icke engelsktalande tjejen i receptionen skakar på huvudet med all tydlighet, så går vi och äter en lite sen lunch. Efter incheckning tar vi taxi till en strand, Sebastian badar men jag vägrar, det blåser och är inte jättevarmt. Vi går en stund längs med strandpromenaden och beger oss sedan tillbaka till rummet.
Även i denna staden ska det tydligen vara karneval ikväll, det byggs upp mat- och marknadsstånd, tivoli och en stor scen strax utanför hotellet. Vi bestämmer oss för att släppa alla spärrar och äta street food ikväll, är det någonstans man ska göra det är det väl här antar jag.
Men först ölstopp, klockan är bara barnet ännu och vi vill försöka tajma med när kvällens underhållning drar igång.
Vi lyckas bra och vi hittar ett matstånd som säljer taccos. Det brinner till i munnen, det är otroligt gott och väl kryddat till gränsen. Som sig bör i Mexiko, lite ska man svettas när man äter. Lite senare provar vi ett grillspett och ännu senare glass för att återfå någon slags funktion på tungan.
Det dansas och tjoas på den stora scenen, vi står ett tag och tittar och går tillbaka till hotellet. Det ska visa sig vara en halvdålig idé, musiken där ute är så hög att fönsterrutorna skallrar. Vi tänker att klockan 23 bör det sluta. Sedan tänker vi att ”det är ändå tisdag. Längre än till klockan 00 kan dom inte hålla på”. Sedan somnar jag och vaknar till lite före 1, då ljuder det fortfarande med oförminskad styrka. Bra jobbat ändå!
