Vandring upp för Adams Peak
När klockan drar igång sitt vansinniga larm klockan 01:30 känns det som att jag inte sovit någonting, men det är ändå enkelt att ta sig ur sängen. Ryggsäcken kollas en sista gång, skorna knyts på och jag går upp (bor tydligen i källaren…) till receptionen. Döm om min förvåning när danskorna redan är på plats, till skillnad från alla andra gånger vi stämt träff under veckan.
Vi hälsar på guiden och ger oss ut i natten. För att komma till foten av berget har vi en knapp kilometer att gå, och det är en väldigt märklig känsla att gå genom ”staden”, för den är betydligt mer livlig nu än under eftermiddagen när jag var här senast. Uppenbarligen har väldigt många tänkt samma sak som vi, och när vi börjar gå kryllar det av människor. Man går igenom en slags port och blir registrerad, och givetvis uppmanas man med all möjlig tydlighet att skänka en slant till buddhistmunkarna.
Vägen upp är enligt uppgift 5000 trappsteg, och anledningen att man går så tidigt är för att soluppgången skall upplevas från toppen.
Fortfarande pigg och gladd! 
Pausande danskor
Vår guide för dagen är en äldre herre, uppskattningsvis i 50-55 års åldern, men pigg och studsar fram som en bergsget. Man kan lätt konstatera att han gjort denna förhållandevis tuffa vandring ett oräkneligt antal gånger i sitt liv. Platsen ses som sagt tidigare som helig av flera religioner, och det sägs att åtminstone någon gång under livet bör man göra turen upp.
En del människor som vi passerar ser ut att för länge sedan ha passerat bäst-före-datum för att ge sig upp för berget. Vi pustar på, och jag kan nog erkänna att pulsen är riktigt hög. Det blir flera korta andningspauser på vägen, och danskorna har förvånansvärt god fysik. Som om jag skulle ha det också, alltså.
Vi närmar oss toppen, det är fortfarande kolmörkt ute och innan sista ”etappen” upp håller vi paus tillsammans med hundratals (tusentals?) andra vid något som kan liknas vid en marknad. Tydligen är vi ute i god tid och vill inte komma fram FÖR tidigt. Det inhandlas dricka och förtärs energi, och efter någon halvtimme eller så ger vi oss iväg igen.
Nu är det rejält trångt, vägen/stigen är nu uppdelad med staket för att folk smidigt ska kunna gå upp och ner på varsin sida. Det går riktigt långsamt, men vad gör det när vi vänder oss om och har en helt magisk utsikt?
Uppe på toppen är det dags att ta av sig skorna (och varna eventuellt känsliga medresenärer för ohyggliga odörer) medans vi förbereder oss för att gå in i templet och se på det där fotsteget som är anledningen till att vi tagit oss hit. Det var ju nämligen så att det var just här som Buddha (eller vem det nu egentligen var, beroende på vem man frågar) tog sitt första steg på jorden. Vi vallas som får långsamt framåt, och det är så mycket folk att man inte gör så mycket annat än följer med massan.
Det sista man ska göra innan man går in i själva templet är att ringa i en klocka, en gång för varje tillfälle man varit här tidigare. Vissa ringer på riktigt många gånger!
Ett slag för varje gång man besökt platsen 
Rejält med folk sista vägen upp
Fotsteget och templet i sig självt är inte mycket att se, det kanske mer är känslan av att ha varit här. Vi knyter på oss skorna och går en liten bit neråt innan vi stannar för att se den (på riktigt) vackraste soluppgången jag varit med om. Om ni någon gång åker till Sri Lanka är detta ett måste!
Efter en del pustande är vi tillbaka på hotellet och möts upp av en nöjd och glad Sam, vår ordinarie guide, som välkomnar och och ser till att vi får i oss välförtjänt frukost. Utcheckningen idag är lite senare, så vi hinner med både en dusch och lite sömn innan vi åker vidare.
På väg neråt 
Med Adams Peak i bakrunden, nästan tillbaka vid hotellet 
Förbjudet att fotografera!! 
