En flåsande guide, en svindyr grotta, en sårad guide och självmordsuppdrag upp för ett berg
Vår guide Sam propsar på att vi absolut borde vandra till Belilenagrottan istället för att ta tuctuc dit, och eftersom det är strålande solsken enas vi om att det är en strålande idé, och jag är ju inte speciellt svårövertalad när det gäller att promenera.
På väg mot grottan! 
Te-blad ligger på tork 
Sri Lankas fantastiska landskap 
Oidentifierad ödla
Grottan ligger några kilometer från hotellet med riktning uppåt. Den enda som flåsar och som tycker att livet är allmänt rent förjävligt när han hela tiden hamnar efter är… Guiden! Kanske borde herrn träna lite mer kondition?
Asiatours som arrangerar resan var väldigt tydliga med att alla tillval var tvungna att bokas hemirfrån. Det är ganska enkelt att förstå varför. Just denna turen kostade 495 SEK, och om jag tagit i ordentligt och överdrivit betalningen här hade jag kanske hamnat på 100 SEK.
Nåväl, det blev en trevlig vandring med stundtals helt magiska vyer, men grottan i sig själv var väl kanske inte så spännande. Jag hade nog förväntat mig betydligt mer guidning om platsen för de pengarna.
Vi hinner med ytterligare två spännande fynd innan vi är tillbaka på hotellet, en ananas och den största spindeln jag har sett i vilt tillstånd. Lika stor som min hand. Typ.
Senare på kvällen lockar jag med mig mina danska vänner till hotellet där vi var tidigare och där vi vet att det finns wifi. Jag förvånas över mitt eget sjukliga beroende, men det är faktiskt inte förens man är helt isolerad som man förstår detta.
Hotellföreståndaren där vi bor ser uppriktigt ledsen ut när han förstår att vi ska äta middag någon annanstans, men senare visar det sig att det är samma ägare på båda ställena.
Tuctucen tar oss ner för berget, och vi börjar redan jaga upp oss för självmordsuppdraget att åka samma väg tillbaka senare ikväll när det kommer att vara mörkt.
Vi hinner inte mer än innanför dörrarna innan alla kastar sig över sina telefoner, och min vibrerar och plingar som om jag varit borta ett halvår. Efter 1,5 dygn. Men vi väntar ett litet tag med att stilla våra begär och går till restaurangen.
När vi kommer dit blir förvirringen på gränsen till för mycket för personalen när vi förklarar att vi faktiskt inte bor på hotellet, och ett tag börjar vi nästan tro att vi ska bli utan mat.
Men mat serveras till slut, mycket god sådan dessutom, och även danskarna tvingar på mig dessert innan vi förflyttar oss till wifi-zonen. Inte många ord sägs oss emellan samtidigt som vi försäkrar oss om att omvärlden finns kvar och inte har glömt bort oss.
Nu till det spännande; Resan upp för berget i totalt mörker. Eftersom jag anser att jag är för ung för att dö ensam tvingar jag med en av danskorna i min tuctuc.
Halleluja!
