Pheriche – Kyangjuma (3620 m.ö.h)

Ett lejon utanför templet i Tyngboche. Foto: Jonas Holmgren

Överlägset bästa dagen hittills! Vi har med råge passerat under 4000-meters gränsen och jag börjar äntligen må bra! Dagens vandring har varit ganska lång, och märkligt nog har det varierat både upp och ner.

För några dagar sedan passerade vi det Buddhistiska templet i Tyangboche, men det var stängt och vädret var både dimmigt och regnigt. Vi bestämde då att ta besöket på vägen tillbaka istället.

Idag alltså.

Först sätter vi oss på en restaurang strax bredvid templet, och för första gången bestod den inte av ris, nudlar eller stekt potatis. Jag vet inte exakt vad som hände, men plötsligt fick vi välja lunch individuellt (tidigare har alla i princip ätit samma lunch). Idag serverades något så lyxigt som vegetarisk burgare med pommes. Dock hade dom lagt på röd lök och tomater, som vi nu ju har lärt oss är ett stort NO! NO! här.

Porten till templet i Tyngboche. Foto: Conny Andersson

Efter lunchen går vi rakt över gatan och upp för en lång trappa till templet. Väl där blir man upplyst om att det tyvärr är förbjudet att fotografera, och man måste ta av sig skorna. Men lugn bara. Jag varnar naturligtvis alla kvinnor och barn innan jag utför sistnämnda ritual.

Vi kommer in till en mycket märklig ceremoni. Ett tiotal munkar sitter djupt försjunkna i någon slags bön, stundtals hummande, stundtals mumlande något ohörbart. Vi turister sitter vid sidan av. Det känns väldigt konstigt men samtidigt ganska lugnande. Synd att man inte begriper ett ord av vad dom säger.

Efter att ha suttit och lyssnat på (i våra öron) samma monotona ljud i ungefär en kvart så ger jag upp och smyger försiktigt ut.

Varm dusch! Foto: Conny Andersson

Nu väntar några timmars ganska tuff vandring där vi mestadels tar oss uppåt, innan vi slutligen är framme i Kyangjuma. Här väntar en varm dusch, vilket i sig måste ha varit en syn för gudarna. Likt Bambi på hal is tvingas jag göra akrobatiska balansövningar på en på tok för liten bräda samtidigt som jag försöker klä av mig utan att blöta ner allt. Samtidigt skakar jag och gör mitt bästa för att inte frysa ihjäl.

Som en ny människa är jag strax tillbaka hos övriga gruppen. Där möts jag av den oerhört hemska flug-dräparen Adam i fullfärd med att mörda så många flugor som han kommer åt.

Inte bra. Inte alls bra faktiskt.

Skådeplatsen för flug-incidenten. Foto: Conny Andersson

Prem, vår fantastiska och alltid så glada assisterande guide inser snabbt vilket massmord som pågår, och ger sig utan att blinka in i leken. Han tittar så argt han kan på flug-dräparen, innan han själv börjar att försöka fånga de flygande insekterna, öppnar ett fönster och släpper ut dom.

Visst ja. Man skall ju icke dräpa. Det hade vi ju redan lärt oss.

Kyangjuma, eller åtminstone det stället vi bor på, är otroligt nog första stället hittills på hela resan där det inte har funnit wi-fi. Stället är jättemysigt, men strömmen går ovanligt många gånger under kvällen.

Som vanligt är vi helt slutkörda på kvällen och nattlampan släcks tidigt.