Kathmandu – Bhaktapur – Kathmandu

Elledningar i Kathmandu. Foto: Conny Andersson

I Kathmandu kan man inte räkna med att det finns ström alltid. Tvärtom faktiskt, strömmen försvinner minst ett par gånger varje dygn. Igår kväll när jag kom tillbaka till rummet lyste lampan i taket, och jag kämpade febrilt med att få igång all laddning innan jag förstod att elen gick på hotellets reserv. Så mycket för reklamen att ”vi har ström 24/h dygn”. Nåväl. Ingen ström = ingen ac = jävligt varmt.

I morse hade vi lite sovmorgon, men prick klockan 07:10 kom uppenbarligen strömmen tillbaka, varpå alla lampor tänds och ac´n drar igång för fulla muggar. Det var väl ändå dags att gå upp…

Vi blir upphämtade av en kostymklädd herre som ser ut som hämtad direkt från universitetet och blir instuvade i en minibuss som saknar säkerhetsbälten. Eller rättare sagt, föraren har bälte men inte vi andra. Känns ju tryggt, trafiken i Kathmandu är ju så lugn och stillsam.

Ett tempel i Bhaktapur

Chauffören tar sitt närapå självmordsuppdrag på fullaste allvar, och efter en halvtimme med kontinuerligt tryck på tutan stannar han äntligen i Bhaktapur, någon enstaka mil eller två utanför stan. Vår guide pekar på några jordbävningsskadade byggnader och berättar om dess betydelse och historia. Vissa byggnader, främst tempel, har otroligt nog klarat sig helt utan skador. Till detta finns naturligtvis en logisk förklaring.

Alla byggnader som har klarat sig har smiderier som innehåller personer i olika pornografiska ställningar och positioner. Så vad lär vi oss av detta tro?

Förberedelser inför kvällens festival

Förmiddagen är otroligt varm och solen bränner på riktigt bra. Vi äter lunch uppe på en terrass innan chauffören hämtar oss och vi åker tillbaka till hotellet. Ryktet om att det skulle pågå en festival i  Bhaktapur med en halv miljon människor visade sig vara vansinnigt överdrivet, åtminstone hade det inte börjat när vi var där.

Väl tillbaka i huvudstadsmyllret tog denne man en välförtjänt siesta innan det var dags att ge sig ut på en sista presentjakt. Nu är jag nog klar. Åtminstone nästan.

Foto: Conny Andersson

När det var dags för kvällens middag hade Pathfinder Travels lokala samarbetspartner, tillika han som tagit hand om oss i Kathmandu, lovat att bjuda. Vi ställer upp oss och går i ett fint led några hundra meter bort, in på en bakgata till en jättetrevlig och fin restaurang.

Vi blir serverade massor med olika lokala nepalesiska rätter. Jag har ingen aning om vad vi faktiskt åt, men till efterrätt fick vi friterad banan med någon slags yoghurt/kanelsås. Mums!

En Linda, en jak och en Björn. Inget konstigt.

Under tiden vi avnjuter middagen pågår en mycket märklig form av kabaré på scenen. Det är stundtals dans, stundtals skådespel. Efter en stund kommer två personer utklädda till en… ja vad ska man kalla det… jak kanske. Efter en stund börjar den gå runt bland borden, och vill givetvis ha dricks. Jag som inte har några småsedlar myglar åt mig en 10-rupies sedel från min middagsgranne.

Tillbaka på hotellet var det dags att checka in på flyget. Alltså mindre än 48 timmar kvar nu. Vart tog tiden vägen?