Gorak Shep (5164 m.ö.h) – Kala Patthar (5545 m.ö.h) – Pheriche (4250 m.ö.h)

Soluppgång i Himalaya

04:30 går reveljen denna morgon, men jag har redan innan bestämt mig för att skippa dagens toppbestigning och istället välbehövligt villa upp mig. Jag var ju lite smådålig under gårdagen, så det kan nog vara en god idé.

Min rumskompis Jonas skuttar ur sängen i samma sekund som larmet ljuder och sätter igång att böka runt. Jag ligger lugnt kvar. Plötsligt får jag som en ingivelse och tänker att ”Va fan, jag testar”. Sagt och gjort. Ryggsäcken är redan färdigpackad, så det är bara pannlampan som ska på. Kala Patthar ska tydligen upplevas i soluppgång, därav uppgången i denna arla morgonstund.

Vägvisare

Likt ett lämmeltåg ger vi oss iväg och jag känner ganska direkt att det här kanske var en ganska dålig idé, men eftersom ännu en deltagare annonserat om tveksamt tillstånd gör det inte så mycket om vi tillsammans med en av guiderna skulle hamna lite efter. Vi har inte gått många minuter när hon vänder, och det är enbart jag och guiden Raj kvar längst bak. Jag hamnar längre och längre efter övriga gruppen, men Raj peppar på bra. Strax erbjuder han sig att bära min väska vilket hjälper oerhört mycket, och för detta belönar jag givetvis honom rikligt när vi kommer tillbaka lite senare.

En vansinnigt trött Björn på toppen av Kala Patthar!

Jag når otroligt nog toppen – 5545 meter över havet, men det är på ganska ostadiga ben. Vi (Läs: guiden) tar några foton och väldigt snart så bär det av neråt igen. Mitt tillstånd börjar nu försämras ganska fort, och utan att jag själv märker av det går jag som en ”fyllegubbe”.

Jag känner mig lite snurrig men mår för övrigt ganska bra. Trodde jag. Min nya favoritguide tvingas ännu en gång att rycka in, men denna gången är det mer ”på riktigt”.

Framme vid lunchstället får jag specialbeställd nudelsoppa med tillräckligt mycket vitlök för att skrämma bort varenda människa inom flera mils radie. Gott och effektivt!

Kött- och ostleveransen på väg!

Sista etappen på eftermiddagen blir jag bokstavligen stöttad av 3 fantastiska gruppdeltagare och 2 guider. Jag blir itvingad någon konstig (Nepalesisk?) vätskeersättning och tvångsmatad med godis. Diagnosen fastställs till ”uttorkning”.

Eftermiddagen är riktigt dimmig bland bergen, men ganska snart är vi framme i Pheriche där vi ska sova i natt. Jag går upp till rummet, och inser att min mer än fantastiska rumskamrat redan bäddat ut min säng. TACK ännu en gång!! En powernap och lite mat senare har jag börjat återhämta mig någorlunda.

Nu är klockan snart 8 och samtliga i gruppen verkar ha svårt att hålla ögonen öppna.

För övrigt har vi bestämt ikväll att vi ska försöka ta oss till Kathmandu en dag tidigare. Kanske lika bra det. Lite längre vandringsdagar, men vi får bättre säkerhetsmarginal gällande flyget från Lukla.