Vandring på Kuba 2017

Etiopien? Kina? Tibet? Eller kanske rent av Sudan?

Ända sedan jag i mitten på april kom hem från Nepal och Mount Everest Base camp har tankarna på nästa äventyr legat och malt i bakhuvudet. Hur toppar man ett möte vid foten av världens högsta berg långt ute i obygdens Nepal?

Det blir naturligtvis svårt, om det ens är möjligt utan att faktiskt göra en toppbestigning. Jag har haft så många olika idéer och hittat så många små resebyråer att jag nog scannat av större delen av det där internätet vid det här laget.

Till sist hittade jag drömresan; Vandring i Etiopien. Jag pratade med resebolag, kollade ledighet med jobbet och allt var klart för att boka. Då, kvällen före bokningsdagen, läser jag i Aftonbladet; ”Undantagstillstånd 6 månader i Etiopien”. Rullgardin ner.

Min oerhört gode vän Daniel (som jag för övrigt varit med i bland annat Madrid och Bologna) har sedan ett tag försökt övertala mig om att cykling på Kuba vore en bra idé. Jag har varit skeptiskt. Jag vill komma närmare naturen, närmare folket. Jag vill vandra.

Efter ett rådslag hittar jag en vandringsresa till landet och saken är biff.

I mitten på februari åker vi till Kuba och vandrar.

Gladast av alla för det här beslutet är nog min kära far, som blev något nervös när jag yttrade mina Afrika-planer, och i ett desperat försök att få mig på bättre tankar säger att ”Tjejerna på Kuba antagligen är betydligt vackrare än i Etiopien”.

Vi kommer att göra besök på cigarrfabriker, bo i ”casas particulares” (direkt översatt ”privata hus”), besöka Che Guevaras mausoleum i Santa Clara, bada i vattenfall, åka amerikanska bilar från 50-talet och givetvis dricka mängder med rom.

Som ett litet tillägg planerar vi att på ditresan flyga via Toronto, och bland annat se lite NHL-hockey och besöka Niagarafallen.

Det här kommer bli riktigt bra!