Havanna – Suntrip-tur, svarttaxi och en utskällning
Förväntningarna är enorma när vi i absolut sista sekunden har kastat i oss hotellets riktigt lyxiga frukostbuffé innehållandes precis allt man kan tänka sig, och tar trappan ner för att möta upp gruppen som ska bli våra medresenärer.
I flera dagar har vi vilt spekulerat hur denna Suntrip-tur kommer att bli; medelålder, grad av halta och lyfta och givetvis även deras ålder och namn. Det bara måste finnas någon Britt-Marie eller Bengt.
Vi tar fint i hand och hälsar på alla utom en som vägrar eftersom denna tydligen är förkyld. Med oss inkluderade summerar vi till 7 damer och 3 herrar plus en svensk- och en kubansk guide. Med min totala namndyslexi lyckas jag inte minnas namnet på någon, jag har nog med att komma ihåg vad jag själv heter.
Gruppen verkar hursomhelst vid en första anblick vara glada, trevliga och hurtiga. Faktiskt skönt att vi inte är fler.
Tydligen har vi en 24-platsers fin buss till vårt förfogande som vi packar in oss i för en tur till Revolutionstorget. Ut med svenskarna ur bussen, fotografera som dårar och på med dom igen.
Vi stannar till på något som liknar en bakgata, och där inne i ett till synes vanligt hus gömmer sig en cigarrfabrik där vi blir guidade. Här är det strängt förbjudet att fotografera, vilket man i och för sig kan förstå. När vi kommer ut igen tar vi en kort promenad till guiden plötsligt öppnar en dörr där det döljer sig en cigarrbutik bakom, helt utan skylt eller möjlighet att veta att den ligger där.
Gruppen handlar som tokar, trotts att ingen av oss väl egentligen röker. Märkligt.
I Gamla stan blir vi avsläppta och bjudna på en promenad som avslutas med en torr sandwich på ett av ställena där Ernest Hemingway brukade hänga. Idén med att vara duktig och ta trapporna upp var dock ganska dålig, jag tappade räkningen efter typ 7-8 våningar.
Resten av eftermiddagen hade vi fri hopp och lek. Jag och Daniel springer runt bland souvenirbutiker, köper en hatt respektive en äkta revolutionskeps och åker svarttaxi återigen i en riktigt risig amerikanare. För första gången får vi uppleva kubansk bilkö vilket är extremt ovanligt i Havanna (tydligen). Det är Irlands president som är på statsbesök som är orsaken får vi veta.
Tillbaka på hotellet stillar Daniel sitt värsta wifi-begär och jag tar lite äkta kubansk siesta, man måste ju ta seden dit man kommer…
När han kommer tillbaka till rummet är jag precis på väg ut, tänkte köpa lite vykort och sedan sätta mig i hotellets foajé och säga hej till världen där hemma. Det blir en lite längre promenad än jag tänkt mig, och väl tillbaka på hotellet blir jag överfallen av en överförfriskad tysk tandläkare som inte riktigt förstod när det var dags att sluta prata utan slår sig helt sonika ner bredvid mig. Tiden går och plötsligt kommer Daniel ner och skäller att jag varit borta för länge och att han varit jätteorolig.
När det är dags för kvällens middag väljer han att åka på klubb med Artemis medans jag glatt följer med övriga gruppen till en trevlig restaurang i Gamla stan.