Dags att åka hem- Miljardväxling på flygplatsen, vi missar flyg och kommer hem tidigare

Så var sagan slut…

Idag var det då dags att lämna den Karibiska ön och åka tillbaka hem till verkligheten;  2 plusgrader, snålblåst och snöslask. Ännu ett äventyr är över.

Daniel passade på att träffa Artemis en sista gång i går kväll men ramlar hem förvånansvärt tidigt inte jättelångt efter midnatt. Själv förkylningsdäckar jag före klockan 23 helt utslagen.

Guide-Niklas har förvarnat oss om att det vanligtvis är kaos på Havannas flygplats, och rekommenderar oss att vara där minst 3 timmar innan avgång. Mina res-nerver lägger till momsen och vi är på plats redan halv 9, hela 4 timmar före.

Med så oerhört god tid och en incheckning som enligt infornationstavlorna inte öppnar på långt tid går jag bort för att växla in mina sista CUC vid en lucka med endast 1 dam före i kön. Nu visar det sig dock att denna kvinna dock verkar ha satt samtliga anställda på hela flygplatsen i hårt arbete genom att växla in minst en halv miljard (enligt mina professionella beräkningar). En stackars ung man torkar svetten för pannan, stressar runt, viftar med armarna, räknar om samma pengahög flera gånger innan han slutligen försvinner. I luckan bredvid sitter två yngre tjejer och stirrar nästan apatiska. Vakten utanför stirrar på mig utan att röra en min. Tiden går.

En ung man högt uppe på en kulle

Daniel suckar otåligt och skäller vid ett tillfälle ut två stackars damer som han tror tränger sig före i kön men som visar sig vara flygplatspersonal. Kön bakom mig växer sakta men säkert. Ingenting verkar hända. Efter typ 45 minuter blir jag äntligen framvinkad Och sträcker fram mina 20 CUC, ca 200 kronor som jag vill växla till euro. ”Sorry sir, vi har inga euros i denna luckan”. Prova längre bort. Tack som fan. Längre bort räknar dom fortfarande på den där halva miljarden och jag ger upp.

En annan sak som vi lärt oss vid det här laget är att inte lita på informationstavlorna på denna flygplats. Enligt dom öppnas inte incheckning på ett bra tag men vi råkar av en ren händelse se att den håller på för fullt. Ungefär samtidigt får vi reda på att planer är 40 minuter försenat. Detta är dåligt då vi endast har 1 timme på oss i Toronto vilket ska inkludera en ny säkerhetskontroll och långa avstånd.

Farväl Kuba- för denna gången!

Planet lyfter i alla fall till slut, och vi tror oss ha en mikroskopisk möjlighet att hinna även om det blir stressigt. Bredvid Daniel på planet sitter en stackars ung tjej som visar sig vara mycket flygrädd. Det är ovanligt mycket turbulens under resan och när vi närmar oss landning tröstar han henne när hon nästan gråtandes ber för sitt liv. Fint gjort!

I samma sekund som planet stannar vid vår gate sliter jag åt mig min väska och försöker tränga mig så långt fram jag kan, och när dörrarna öppnas börjar en rusning utan dess like. Usain Bolt kan slänga sig i väggen. Här ska hinnas med flyg hem. Vi rusar vrålandes ”excuuuuuuuse meeeee” så att det ekar genom Torontos flygplats medans vi flåsande tar oss längre och längre bort, när vi till slut efter flera minuters rusch ser en kvinna med en skylt; Frankfurt. Vi har missat planet, men får direkt utskrivna boardingkort till ett direktflyg till Köpenhamn 3 timmar senare. Resultatet av detta? Istället för flyg till Frankfurt, krångel och 3 timmars väntan där tidigt på morgonen kommer vi hem 1 timme tidigare. Snacka om högvinst!!!

Vi stillar vårt wifi-begär, äter fantastiskt god mat som faktiskt smakar något och hoppar på jätteplanet fyllt med Danskar  över Atlanten. Daniel sover största delen av resan som vanligt, jag tror att jag somnar till några få minuter några gånger.

Snipp, snapp, snut- Mot nya äventyr!