Misslyckad tigerjakt, trevliga svenskar och fler skumpiga vägar

Långt innan den indiska tuppen har vaknat står vi redo för att ge oss ut på tigersafari. Vår chaufför lämnar oss på ett närliggande hotell, och strax sitter vi på en öppen buss tillsammans med två mycket trevliga svenska tjejer från Göteborg och massvis med kacklande indier.

Morgonen är ganska sval, så för första gången sedan jag landade får det bli långärmat. När vi åker in i parken gör en indier ett tecken som inte kan tolkas som något annat än ”var nu tysta”. Detta uppfattas av den svenska delen av bussen, medans indierna håller låda som aldrig förr och skrämmer antagligen bort vartenda levande väsen inom flera mils radie.

Nu är vi inne i nationalparken, och det som berättats om som en djungel liknar mer en uttorkad väldigt gles skog. Vi ser djur som liknar förvuxna rådjur och massor av fåglar och efter en liten stund sätter bussen av i full fart. Han har fått upp vittringen!

Vi sladdar in och stannar där det redan står ett tiotal turistbussar, och snart ser vi tre lekande björnar framför oss.

Förutom detta samt några fotsteg från tigern och ett stopp där indierna matar fåglar med kex direkt ur handen blir vår safari ett stort fiasko. Herr tiger håller sig tyvärr undan, och det svider inte mindre av att varje bil vi möter och frågar verkar ha fått napp och sett. Surt sa räven.

De två svenska tjejerna vi möter är inne på sin fjärde vecka av rundresande i landet, och sannerligen är det inte lätt att som blond vit kvinna slippa undan alla påstridiga indiska män som hela tiden vill ta kort tillsammans med dom. Både genom att fråga och helt ogenerat utan att göra det. Vid ett tillfälle brister det för den ena (med all rätt) och indierna på bussen får väldigt klart för sig hur man beter sig. Lite kylig stämning efter det. Mycket trevligare om du frågar mig.

Efter en snabb frukost på hotellet är det återigen dags att ge sig ut på de indiska vägarna. Idag är målet Jaipur där en guidad tur väntar oss. Vart man än åker verkar det se likadant ut. Skumpig vägar och kaosartad trafik där inga regler följs. Nämnas bör dock att just vår chaufför kör hyggligt bra, och det känns inte som vi är på självmordsuppdrag hela tiden.

Några timmar senare är vi i alla fall till slut framme, och kan konstatera att Jaipur verkar vara trevligaste staden hittills. Med indiska mått mätt en liten stad med endast lite mer än 3 miljoner invånare. Guiden möter upp oss och tar oss till stadshuset och babblar på om alla Marahadjans som regerar. Jag är trött och turen känns tämligen tråkig.

Vi ger oss även ut på jakt efter tygmärke, vilket är ständigt återkommande på mina resor, men här verkar det svårt. Ständigt blir man stoppad av försäljare som försöker lura på en allt möjligt.

Galet trött är vi tillbaka på hotellet efter att ha avnjutit första ölen i Indien, och klockan är inte många minuter efter 22 när jag somnar. Daniel som hela tiden envisas med att sova i bilen har större bekymmer med det där.