Knarkkvarter, Röda fortet i Delhi, vi går vilse och rasism när den är som bäst

Vår hotell visar sig ligga i de sämre delarna av stan, närmare bestämt i ett knarkkvarter. Rummet har visserligen ett fönster (visserligen med obefintlig utsikt) men även en del med spaljéer som är helt öppna ut mot gatan. Detta betyder att man hör precis allt som händer utanför. Och här händer det hela tiden, oavbrutet natten igenom. Detta förbannade tutandet, hundar som skäller och människor som skriker. Av ren utmattning har jag ändå lyckats sova några timmar.

Rummet i sig är det inga större fel på, förutom en incident med en kackerlacka på toaletten. Badrummet är för övrigt helt ok, men saknar duschdraperi, vilket resulterar i att det mesta är blött när man är klar.

Daniel landade tidigt i går morse, och har hunnit rekognosera närområdet och skaffat sig nya vänner. -”Jag väljer mina vänner med omsorg” säger han och presenterar mig för hotellets säkerhetsansvariga. Det känns som ett oerhört bra val av kamrat, särskilt här.

Vi får vägbeskrivning till tunnelbanan och ska göra ett försök att ta oss till Röda fortet. Att gå över gatan i Delhi är alltid förenat med ren livsfara, men efter att ha sett rent förvirrade ut lär vi oss snart att bästa sättet är att ta rygg på en grupp indier.

Staden lever verkligen upp till sitt rykte och är rejält smutsig, illaluktande och det är folk precis överallt. När vi kommer ner i tunnelbanan möts vi dock av ett visst lugn och noterar att det så klart bara är medelklassen som har råd att åka, även om det bara kostar någon krona.

Vi åker fel några gånger men till slut lyckas vi hitta en person som faktiskt leder oss rätt. Det blir en promenad längst en gata som fylld av försäljare och döm av vår lycka när vi plötsligt ser den där berömda gula M-skylten och inser att frukosten är räddad!

Röda fortet är inte alls speciellt mycket att se. Vi ställer oss snällt i en lång kö för att ta oss in, men blir snart framvisade till en särskild kö lämpad åt utlänningar. Helt garanterat med ett pris som är 10-dubblat mot vad indierna själva betalar. Men vi slipper stå i kö. Rasism när den är som bäst?

Det första vi möts av är ännu en marknad med massa skräp och som inte har något med fortet att göra. Sedan kommer vi ut på en stor öppen yta med några trevliga byggnader. Vi promenerar runt en stund inne på området, tar en snabbtitt genom ett litet museum med gamla vapen och en skrikande indier som slår argsint med en pinne och sedan är vi nöjda.

Timmarna går snabbt när man har trevligt, och nu är vi på väg tillbaka till hotellet. När vi stiger av tunnelbanan och går ut på gatan har vi ingen aning om vart vi är eller framför allt åt vilket håll vi ska gå. Vi yrar lite, gissat och börjar promenera åt en riktning som känns rätt. Fel. Tillbaka, ny kurs. Fel igen. Vi går ner i tunnelbanan igen och tänker att vi valt fel uppgång, och till sist känner vi igen oss och gör ett nytt försök. Och ett till. Först på det tredje försöket känner vi igen oss och hittar äntligen mot hotellet. Med detta eviga tutandet ringade i öronen.

Under Daniels rekognoseringsdag lyckades han hitta en bra restaurang på rekommendation av Tripadvisor, typ plats 153 av 4500 eller något sådant,och jag blir rekomenderad en vegetarisk rätt med nanbröd som smakar helt okej men ser riktigt riktigt oaptitlig ut. Det mättar i alla fall.

I morgon åker vi vidare mot Agra och kanske trippens höjdpunkt; Taj Mahal.