Himmelska fridens torg, möte med Mau, ett tragiskt zoo och märklig mat

Jag måste ha varit rejält trött, för när alarmet gick igång klockan 9 befann jag mig långt ifrån verkligheten. Resan gjorde sitt, och knappt fem timmars sömn i kombination med förvånansvärt bra öronproppar sitt.

Jag glider in i frukostmatsalen en kvart före stängning, och till min stora besvikelse var det mesta dessutom slut. En av sakerna jag älskar med att resa är maten, och till skillnad från de flesta andra länder jag varit i är detta inte det minsta anpassat efter oss i väst, vilket är underbart. Jag äter något konstigt degknyte, två olika sorters minikorvar, omelett och en grönsaksröra.

Planen idag är att utforska området runt Himmelska fridens torg, och jag ger mig ut i den Pekingska iskylan som råder. Det riktigt biter i kinderna. En intressant notering jag gör tidigt är säkerheten. I varje gatukorsning och på längre gator står poliser och kan när som helst stanna dig för id-kontroll. Dock verkar man som turist (eller i alla fall jag) komma undan för det mesta. När man närmar sig torget hamnar jag plötsligt i en kö som leder in i ett stort tält, och till en början tror jag mig ha hamnat fel innan det visar sig att det är en säkerhetskontroll med metalldetektor och scanning av väskan. Detta upprepar sig på flera ställen och varje gång man går ner i tunnelbanan.

Efter den obligatoriska selfien med självaste Mau (som jag fått tydliga instruktioner om att man måste ta) promenerar jag in i området kring förbjudna staden. Det myllrar av människor, och jag borde kanske inte bli förvånad men jag ser ut att vara enda människan som inte kommer från Kina.

Jag väljer att inte lösa entrébiljett idag utan promenerar runt utanför. I guideboken står den tydliga varningen om the-tricket, dvs bedragare som vill bli bjudna på the och sedan vara din guide för dagen, och direkt kommer en mycket trevlig man fram och börjar prata. Han säger sig vara turist i Peking och berättar om nyåret. Ganska snart kommer frågan om vi inte ska gå och dricka the någonstans, för vi har ju så trevligt och det är så kallt. Men icke.

Proceduren upprepar sig totalt tre gånger innan jag kommit tillräckligt långt ifrån området och tar min tillflykt in på en klorinstinkade restaurang där jag är enda gästen. Undrar varför…

Min plan för eftermiddagen är att ta mig ut till Bejing Zoo, med enda anledningen att jag vill se jättepandan. Det kostar mindre än 5 kronor att åka tunnelbana, och knappt 20 för inträde till parken.

Jag möts av en sorglig syn. Ensamma, smutsiga djur i på tok för små burar, och jag drabbas av ett stort obehag. Djuren som har det minst dåligt är såklart pandorna, men det säger egentligen inte alls så mycket. Riktigt dåligt skick på parken. Smutsigt och fattigt är orden.

Det roligaste som händer är tjejen i 15-16 års åldern som på riktigt knackar på alla terrariumen och ivrigt vinkar till djuren på insidan.

För övrigt finns det 3 klara instruktioner på alla burar, som består av glas; Fotografera utan blixt. Detta grejer alla kineser eftersom de använder sin telefon. Det är bara jag som glömmer stänga av några gånger. Det andra är att man inte får mata djuren. Även detta verkar kineserna förstå, men det kan ju också bero på glaset som gör det helt omöjligt. Den tredje och sista mycket tydliga instruktionen säger att man inte får knacka på rutan. Detta gör ALLA, alltså 100%, av kineserna.

Här finns alla möjliga tänkbara djur, men när jag kommer till akvariet räcker det för mig och jag åker vidare mot den berömda silkesmarknaden. Som vanligt när jag börjar bli hungrig blir jag det akut, och med målet att äta anka börjar jag leta efter lämpligt ställe direkt när jag kliver ut från tunmelbanan.

Efter att ha irrat runt en stund och blodsockernivån nått botten går jag in på vad som ser ut att vara en hyfsad restaurang. Kyparen kan inte ett ord engelska, men som tur är har menyn bilder. De första tre rätterna jag bestämmer mig för serverar dom inte, men till slut lyckas jag. Det blir en gryta med vad jag tror är fläskkött och ungefär tre stycken hela vitlökar. Inget ris. Det kanske man skulle beställt till? Men helt okej faktiskt. Jag står för kvällens underhållning på stället när jag tålmodigt försöker äta med dessa förbannade pinnarna.

Nu är planen att lite snabbt förreka silkesmarknaden för att sedan återvända när jag har mer tid. Och vilket ställe! Det första jag hamnar på heter, på riktigt, ”Billigare än Ullared”. Försäljarna är som flugor och anfaller från alla håll, men mer om detta när jag varit där ”på riktigt”.

Innan klockan är halv 11 ligger jag däckad i sängen!