Fortet i Jaipur och en pengakåt taxichaufför

Vår kära chaufför verkar vilja komma iväg från Jaipur så tidigt som möjligt, så redan klockan 8 blir vi upphämtade. Innan vi ger oss av mot Delhi ska vi besöka stadens fort. Ska sanningen fram så är det väl inte med någon superentusiasm från min sida, börjar faktiskt bli ganska trött på fort och tempel och turistfällor.Jag blir glatt överraskad, fortet i Jaipur är riktigt trevligt och ligger fantastiskt. Man börjar med att gå upp för en lång backe för att komma till ingången, och här väljer många att rida på elefanter upp. Vi känner till Indiens djurhållning i allmänhet och elefanternas i synnerhet så vi avstår detta naturligtvis. De stackars djuren ser fruktansvärt uttråkade ut.

Fortet är som en enda stor labyrint, och det dröjer inte länge innan Daniel sprungit vilse och jag inte ser till honom mer innan vi träffas vid taxin. Som vanligt kommer det fram folk hela tiden som vill vara guider, unik med detta stället är att detta även gäller vakterna.

Väl tillbaka vid taxin knackar vi försiktigt på bilrutan och chauffören vaknar med ett ryck och låtsas direkt se jättepigg ut. Det är nu min tur att sitta i framsätet, och därmed hålla låda med vår nyfunna vän. Bekymret är lite att vi verkligen inte förstår varandra, vilket roar Daniel något oerhört. Detta hindrar dock inte chauffören från att babbla på.

En annan intressant iakttagelse som vi gjort under veckan är att så fort jag sitter fram vill han prata pengar, gärna om sin egna kommande dricks eller hur mycket vi har betalat för saker och ting. När han pratar med Daniel har han aldrig nämnt detta med ett ord. Märkligt och lite jobbigt, det förbättrar ju knappast min bild av honom.

Det blir ännu en lång dag, och efter att ha fått uppleva rusningstrafiken i Delhi, vilket i praktiken alltså inte innebär någon rusning alls utan bara ett fullständigt kaos och ett jäkla tutande, så är vi tillbaka på hotellet. Daniels kompis säkerhetsvakten ser uppenbart lycklig ut när vi stiger ur bilen.

Vi ger chauffören 1000 rupier (ca. 140 kr) var i dricks, vilket känns rimligt för 4 dagars arbete. Han ser överlycklig ut, tackar och vi går upp till vårt rum. När vi en stund senare ska gå ut möter vi honom nere i receptionen. -”Jag fick så bra dricks av er så jag gick och köpte whiskey”.

Jaha ja. Det där med att eventuellt skicka hem till sin fru och gamla mor eller eventuellt spara till pensionen som närmade sig med framsteg finns tydligen inte på hans världskarta. Alla gör vi ju våra egna val i livet…