Bologna

Klassisk italiensk mat

Reveljen ljuder över Hemmansvägen långt innan tuppen ens har funderat på att gå upp, och fantastiskt nog är alla på plats flera minuter före utsatt tid. Huruvida Daniel hunnit eller ej utan att undertecknad likt en tysk officer snabbat på honom under marschen till centralstationen låter vi dock vara osagt.

På tåget väljer vi plats med omsorg, och det visar sig att bästa Malin och ett gäng från hennes företag sitter mitt emot oss på väg till Milano. Innan klockan har slagit 05:15 korkar de upp bubbel, och stämningen är snart på topp. I vår lilla resegrupp väntar vi åtminstone tills Kastrup innan den klassiska flygplats-ölen förtärs. ingen öl före klockan 07:00 är vårt motto.

Med tanke på priset på resan och vilket bolag vi åker med har jag inga som helst förväntningar på flygturen. Ryanair har sin terminal allra längst bort på flygplatsen, men faktiskt i tid och utan något som helst krångel kommer vi ombord. Givetvis har vi spridda platser, något annat vägrar vi betala extra för.

Hyfsad utsikt över Bologna

Jag hamnar bredvid en italienare som har köpt en extra plats och noggrant spänt fast sitt instrument. För 330 kan man ju kosta sig på det. Framför oss sitter ett glatt gäng med den bredaste Malmö-dialekten jag har någonsin har hört. En man vid namn Dick (stackars barn…) verkar ha en särskild roll i gänget som ganska snart blir fullare och mer högljudda i takt med att de serveras nya GT.

Johanna hamnar bredvid en äkta Don Juan, och efter att vi har stigit av planet dröjer det en lång stund innan hon anländer till oss i ankomsthallen. Vi hinner länge spekulera i vad som håller på att hända.

När man har semester så får man faktiskt dricka öl och äta chips i sängen.

Vårt hotell är av budgetvariant och ligger ganska centralt. Att gå till torget tar ungefär en kvart, lika långt till centralstationen. När vi kommer fram är vi vrålhungriga och ger oss genast ut på jakt efter lämplig restaurang. Bologna är tydligen känt för sin matkultur, så här ska ätas klassisk italiensk mat. Jag beställer in en något tveksam ravioli med oerhört svampig svamp och med så lite skinka att det knappast kan räknas.

Nu är det dags att göra staden, och det enda vi egentligen vet är att här ska finnas ett högt torn där man kan gå 498 steg för att komma upp. Centrum i Bologna är inte så stort och ett 98,2 meter högt torn är svårt att missa, så efter en kort promenad är vi strax där samtidigt som en hel drös med skolungdomar. Jag ger mig på uppgiften att räkna trappstegen. Som controller måste jag ju kontrollera att det verkligen stämmer med 498 steg, men efter typ 25-26 steg kommer jag av mig och ger upp.

Många trappor i Torre Asinelli

Johanna visar imponerande fokus på nervägen och räknar till 496 steg. Inga kommentarer på det.

Väl uppe i tornet ser man flera mil bort i en lågbyggd stad. Ordet ”Valv” bör nämnas, för jag har nog aldrig varit i en stad som har fler byggnader med just det. Ganska tacksamt när regnet drar igång lite senare. Åsynen av tre svenskar letandes efter en glassbar där man kan sitta ner utan att riskera att bli genomblöt springandes interval(v)er på stadens gator kunde även det upplevas denna eftermiddagen. Bologna serverade till slut något av den godaste glassen jag ätit!

Lite vila på hotellet och en pizza med oidentifierade ingredienser avslutar första dagen i Italien!