Zermatt: Magiska berg, halkande japaner, jollrande amerikaner och en kul-affär
Utgångsplanen (som egentligen inte var någon speciell plan överhuvudtaget) var att hänga i Zürich idag, och framåt eftermiddagen åka till Zermatt, varifrån jag i morgon förmiddag ska åka med Glacier Express. Sistnämnda har länge funnits på min ”bucket list”.
Ibland vill ödet annorlunda, och här tar jag ganska ovetandes möjligen ett av mina bästa resebeslut någonsin. Jag åker tidigt på morgonen till Zermatt och får därmed tid att utforska byn som jag inte vet något alls om.
Efter mitt livs dittills vackraste tågresa klampar jag in på första bästa turistinformation och gastar att ”jag vill upp på en bergstopp, hjälp mig med det”. Damen i luckan blir alldeles till sig, och det dröjer inte många minuter innan Schweiz har tagit ytterligare en orimligt stor del av mina surt förvärvade penningar.
Garnergrat Bahn tar mig upp till en magiskt vacker utsiktsplats strax över 3000 m.ö.h, och man ska tydligen titta på berget Matterhorn här. Ni vet det där berget som är känt som symbolen på Tobleronepaketen.
Jag nästan gapar av häpnad under den mäktiga tågturen, och tackar högre makter för mitt beslut att skippa Zürich idag. Vädret är strålande solsken, totalt vindstilla och kanske någon enstaka minusgrad.
Väl uppe på Gornergrat äter jag lunch, innan jag ger mig ut på en spännande promenad till in isbar, ca 20 minuter längre ner. Man går i snön och det gäller att se upp för skidåkare som hamnat ur spår. När backen lutar lite väl mycket och det blir lite väl halt, får en japansk herre stora problem att hålla sig på benen. Ett ganska lustigt skådespel utspelas när hans son (?) håller honom i armen och under armhålan för att försöka hjälpa honom, men det ger bara motsatt effekt. Inga större skador dock. Tror jag.
I baren serveras allt som en bar förväntas göra, och eftersom jag inte är så gammal och dessutom mogen så beställer jag varm choklad med grädde. I dom utplacerade solstolarna stannar jag en bra stund och bara njuter av livet. Tror inte det blir mycket bättre än så här.
När jag tröttnat på att sitta stilla går jag vidare neråt mot nästa station, en promenad som enligt uppgift ska ta knappt 1.5 timmar (högt räknat). Jag blir omåkt av en oerhört missnöjd pojke i kanske 4-årsåldern som bölandes åker på sin stjärtlapp med mamman gåendes en bit nedanför.
Jag blir även omåkt av två glada amerikanskor, som jollrandes tvittrar att det är mycket smidigare att åka på rumpan än att gå. Jag hojtar till svars att det nog i alla fall är roligare.
En stunds väntan i solen, och strax kommer tåget tillbaka ner till Zermatt. Denna lilla alpby har massor av restauranger och Lindts butik, tittar, funderar och intalar mig själv att jag minsanm har ju självdisciplin. Så pass bra att jag faktiskt kan gå in och titta, bara lite.
Jodå såatteeeeeeeeh…
