Okvändingsord, chicken race och en stelfrusen kamrat

Vid vindskyddet vid Lärkesholm

Jag hade egentligen inte tänk skriva om vårt korta rekreationsäventyr i skogen, men det hände helt enkelt för mycket roliga saker för att kunna avstå.

Det är helt galet längesedan jag och Jens var ute, men nu var det som sagt äntligen dags. Eftersom farbröderna börjar bli gamla och bekväma av sig åker jag hem till min käre far och stjäl lite ved så vi åtminstone slipper frysa ihjäl och kan grilla lite korv. Som alltid.

Målet för kvällen är Lärkesholm, vindskyddet som ligger utmed Skåneleden som var fullbelagt sist vi var där. Såg himla mysigt ut nere vid sjön.

Bilen parkeras och vi hjälps åt att bära den ganska tunga och otympliga IKEA-kassen med ved. Efter uppskattningsvis en kilometers vandring börjar vi yra, och bli konfunderade på om det verkligen finns ett vindskydd. Lite väl långt kan tyckas, men strax senare står en skylt som talar om att vi har några hundra meter kvar att gå.

Strax innan vi är framme får vi uppleva en repris av vårt tidigare försök till övernattning. Denna gången belagt med 3 unga killar som knappt hälsar när vi glatt kommer dit, och de visar med all möjlig tydlighet att de minsann inte är det minsta intresserade av något sällskap. Men de kan vara lugna. Det är faktiskt inte vi heller. Så det så.

Upp till vägen igen, Jens sätter sig i vägkanten och skickar iväg stackars mig för att hämta bilen. Nu börjar det skymma, och återigen kommer vi inte komma fram innan det är riktigt mörkt. Tur att vi börjar bli rutinerade.

Vi lastar bilen, och samtidigt som vi börjar rulla vrålar någon, inte jag, okvädningsord till herrarna som stulit ”vår” sovplats. GPS:en ställs in på Bjärabygget, där vi också sovit en gång tidigare. Ett fantastiskt fint ställe.

Dock har det där med att köra rätt på första försöket aldrig riktigt varit vår grej, än mindre att hitta tillbaka till platser vi besökt tidigare. Nu är det som sagt var dessutom mörkt, vilket inte gör saken lättare. Vi svänger av, in på en mycket liten grusväg precis bredvid en gård.

Jens gastar att han ser en man som glor som om han sett ett spöke när vi långsamt rullar förbi, jag såg inte honom utan fokuserar på att köra vidare. Vägen blir mindre. Och mindre. Till slut är det knappast någon väg kvar utan snarare någon slags äng och vi stoppas av ett staket.

Bara till att vända. Då får vi strax möte av en bil, varpå jag hittar en lucka och försöker svänga av vägen. Dåren som möter oss kör argt med helljus och stannar ett 20-tal meter framför, varpå jag blinkar med ljusen, dels för att han ska sluta blända mig, dels för att han ska förstå att han kan köra förbi. Vart han nu ska åt det hållet. Men han står helt still. Dödläge.

Jag rullar långsamt framåt och bränner på helljusen jag också. Vi står i en liten uppförsbacke, vilket alltså resulterar i att jag inte ser något framåt. Till slut är jag så nära honom att jag måste stanna, samtidigt som jag återigen blinkar och försöker få honom att stänga av helljuset. Förgäves.

Då ser jag en man, enligt Jens samma man som tidigare, komma mot oss och jag öppnar rutan. Han gastar och gormar och frågar vad i hela friden vi håller på med, jag behåller lugnet och visar min GPS och förklarar att det visst råkade bli lite fel. Mannen är i upplösningstillstånd och tror antagligen att vi är både mördare och rånade (eller nåt) och skriker och bär sig åt. Inte ens när jag försöker vara pedagogisk och lugnt försöker förklara vårt lite pinsamma missöde lyssnar han. Här ska ställas till en scen minsann.

Nåja. Till slut backar han undan och följer efter oss flera hundra meter med sin bil innan han viker av.

En nattlig vedhuggare

Denna gången har vi lyckan på vår sida, strax är vi framme och det dröjer inte länge innan elden brinner och korvarna grillas. Och. Icke att förglömma. Grillad banan och choklad.

Förutom att Jens väcker mig med sitt evärdliga snarkande och när han ska böka sig ur sin sovsäck för att uträtta nattliga behov har jag en fantastisk natt där i vindskyddet. Min kamrat tror att han lyxar till det genom att ta med det största och tjockaste liggunderlaget jag har sett. Med ett jäkla gnällande som resultat. Jag skrattar så jag gråter på morgonen när han tydligt förtäljer hur hans natt har varit.

Så jävla orutinerat.