Mysluffarna on tour

-”Dit ska vi. Tror jag”.

Först och främst vill jag säga att fördelen med att ha en alldeles egen blogg är att man kan skriva precis hur subjektivt man vill utan att någon har minsta lilla möjlighet att ifrågasätta sanningshalten i det hela. Med det i åtanke tänkte jag nu försöka återge en magisk dag på Hallandsleden i början av april!

Det har pratats om det länge, och det har varit ganska svårt att få ihop tid som passar alla, men äntligen var det dags för undertecknad och två av halv 8-tanterna att ge sig ut på tur. De andra två damerna vägrade envis följa med, vet inte om motiveringen var att det är för lite mygg eller för mycket spöken ute. Eller kanske en kombination…

Lunchpaus i skogen

Frida som börjar bli en riktigt inbiten luffare har varit ute och för-rekat vår lägerplats för natten, underbara Döbla som jag skrivit om och besökt ett flertal gånger tidigare. Det ingick även i planen att vandra lite, och som överbefälhavare för trippen föreslår jag att vi börjar några km norr om Frodeparken, eftersom etappen (7 km) annars hade blivit lite väl kort.

Sagt och gjort, vi ställer in mobilens GPS och kör ut på mindre och mindre och mindre vägar innan vi slutligen hittar lämplig startpunkt. Det är strålande väder när vi ger oss i väg. Första delen av leden går genom mestadels granskog på fina skogsvägar. Ganska tidigt tar vi paus och äter lunch (så att alla blir nöjda och glada).

När man till slut hittar rätt så blir man så här glad!

Som brukligt är när jag är ute på tur så ingår det naturligtvis att gå fel, och det händer givetvis även denna gången, men inte bara en utan ovanligt många gånger. Jag vill inte skylla på någon speciell, men någon (inte jag, jag rycktes bara med) kan ha tappat fokus under oerhört djupa diskussioner om livets svåra frågor.

Sista biten efter att vi passerat vindskyddet vid Frodeparken (som vi för övrigt inte lyckades hitta sist vi var ute på sträckan 2015) går genom vacker bokskog där det verkligen gäller att vara uppmärksam på ledmarkeringen. Vilket alltså gick sådär. Den är nog egentligen bra. Men.

Mysluffarna på turné

När vi äntligen kommer fram slår vi snabbt läger innan det är dags att göra upp en brasa och några fantastiska människor i gruppen (inte jag) bjuder på medhavt vin. Kvällsmåltiden består alltså av grillad korv och rött vin, livet kan ju vara betydligt sämre.

Och bättre uppenbarligen. När damerna minst anar lägger unge herrn fram sista esset, och kvällen avslutas med grillad banan med choklad. Fulla av socker kryper vi ner i sovsäckarna och det dröjer inte länge innan det enda man hör är sprakandet från elden blandat med snarkning som skakar hela vindskyddet och väcker allt levande i skogen som möjligen har hunnit somna (utom Kim som påstår att ”det är mysigt”).

På morgonen kommer någon på att gruppen såklart måste ha ett namn, varpå det klottras med stora bokstäver med hjälp av kol. Och för att lugna alla kan jag säga att det är helt okej. Vindskydden är fulla av signaturer, lite som en levande gästbok.

Nöjda vindrickare!

Frida läser tidning från 1976

De två starkaste i gruppen fick jobba

Typiskt ungdomar att klottra…

Grillad banan med choklad!

Frukost!

Vindskyddet vid Frodeparken

Kim ute på villovägar…