Hallandsleden: Frodeparken – Döbla, 7 km

av Björn Bejegård · Publicerat 24 oktober, 2015 · Uppdaterat 25 oktober, 2015

Vindskyddet vid Döbla

För några veckor sedan var jag, Jens med flickvän, dotter och ytterligare en kompis till dom ute på dagstur i de Halländska skogarna med syfte att hitta en bra grillplats. Knappast hade vi väntat oss oasen vi av en slump valde att stanna vid; Vindskyddet vid Döbla, några km nord-väst om Oskarström. Ute som på en liten ö ligger det, fräscht och fint med utedass, soptunna och jättefin grillplats. Omgivningen är fantastisk!

När vi nu äntligen lyckats få till en helg då det gamla vanliga vandringsgänget alla kunde, var därför målet att övernatta där. Delen av leden som vi skulle gå bestämdes samma dag, och eftersom vi kom iväg ganska sent bestämde vi oss för att gå den korta sträckan, norr till söder från Frodeparken till Döbla.

Sagt och gjort, vi styrde kosan mot Döbla för att parkera en av bilarna där, och ju närmre vi kom, ju mindre blev vägarna. Strax innan parkeringen, som för övrigt ligger precis vid en jaktstuga, inser vi att det är högsäsong för jägare, då det sticker fram en pipa och en märkbart irriterad jägare från ett torn. Mina kamrater tvekar till att idén med vandring i dessa tider är så genomtänkt, men jag lyckas övertala alla om att det är det visst. Jag lovar att låta och bete mig som allt annat än en älg och saken är avgjord.

Vi tränger ihop oss i min bil, utser Jens till officiell kartläsare och kör mot Frodeparken och dess vindskydd. Ju närmare vi kommer desto mindre blir vägarna återigen. Alltså betydligt mindre än de små vi nyss kört på. Ganska tveksamt om man överhuvudtaget kan kalla det för vägar faktiskt. Men Ådi tuffar på. Ganska länge faktiskt, innan kaptenen för skutan, dvs jag, gör halt och inser att vi inte kommer längre. Då är vi någonstans mitt ute i ingenstans, och enligt kartan en dryg km från Frodeparken. Det här får bli startpunkten helt enkelt.

På väg!

Jag är trots allt sugen på att se hur vindskyddet ser ut, och vi bestämmer oss för att lämna packningen i bilen och lite snabbt ta oss dit och tillbaka, vi ska ju ändå inte gå särskilt långt idag. Den korta vägen är lättvandrad genom fantastiskt höstfin mestadels bokskog. Dock kan ett tips vara att håla nog utkik efter stigmarkeringarna, stundtals kan de vara lätta att missa. Vi är snart framme vid starten för etappen och tittar förvirrat efter vindskyddet. Jag och Jens yrar runt åt varsitt håll, men nej, vi kan inte hitta det. Mycket märkligt och lite småirriterade, åtminstone jag, ger vi oss tillbaka åt rätt håll.

Äta bör man!

Lagom till vi är tillbaka vid bilen har vi gått knappt 3 km och det är lagom för en icke välförtjänt lunchpaus. Mat smakar aldrig så bra som ute i skogen!

Kvarvarande 6 km till Döbla går med en rasande fart, och till och med P säger att han gärna gått längre. Sträckan är lättvandrad och mestadels på fina skogsstigar eller grusvägar. Det är lätt att hitta och följa markeringarna, förutom efter drygt halva sträckan, där man ska gå igenom en grind och in i ett hänge vilket inte är helt glasklart. Går man ett hundratal meter in ser man markeringarna igen.

Några uppförsbackar och knappt några nerförsbackar senare är vi framme. I början på veckan var Jens ute och fyllde på med ved vid vindskyddet, och turligt nog finns det kvar. Det tar inte långt tid innan elden brinner och doften av nygrillad korv sprider sig.

Återigen löses alla oseriösa världsproblem, och strax före halv 10 hörs ljudliga snarkningar från 2/3 av sällskapet. Den tredje, dvs jag, är helt speedad och inte ett dugg trött och försöker förtvivlat komma ut på nätet. Nej då, jag är inte alls beroende. Måste jobba på det.

Det finns inte mycket som slår känslan av att somna till en sprakande eld. Några timmar senare vaknar jag av att regnet fullständigt öser ner, och faktum är att det också är mysigt, särskilt när man ligger tryggt i ett vindskydd.